Gå till innehåll

Fiskets betydelse för mathållningen

Fiskets betydelse för mathållningen i kustbyarna på 1950-talet
I min familj hade vi en överenskommelse att vi bara skulle ha fisk som middagsmat varannan dag. Vi barn gick motvilligt med på uppgörelsen för då slapp vi äta den illasmakande torskleveroljan, som många av våra kamrater tvingades svälja för att inte få någon ”brist”. Alla fiskmiddagar var inte så populära, trots föräldrarnas försäkran att; fisk
är nyttigt, man blir vacker och intelligent av att äta fisk. Senare tiders forskning har närmat sig dessa sanningar. Vilken effekt fiskätandet haft på oss 1950-talsbarn vill jag låta vara osagt.

Sommartid var utbudet varierat. Försommaren gav sik, strömming, abborre och lax. Siken stektes hel i ugn eller i panna på spisen. Man kokade siksoppa på de fetaste fiskarna. Inkokt sik, som åts kall, var en delikatess. De magrare sikarna halstrades eller röktes. Abborren kokades i ”kort” spad — d.v.s. lite och väl saltat vatten med vitpepparkom. Den kunde rökas eller halstras och ätas till ”filsmolan” till frukost. Filéad
abborre, stekt i smör, var en riktig festmåltid. Gäddan ugnsstekte vi oftast och åt med pepparrotsgrädde. Ibland maldes den, med alla ben, och blev till en gäddpaté.

Laxen gravades, ett måste till midsommar. Om laxfångsten uteblev veckan före midsommar, kunde man låna en lax av någon som lyckades få en fisk för mycket, Efter helgen kunde oftast lånet regleras. Inkokt lax var en annan läckerhet på helgbordet. Laxlåda med smält smör förekom ibland, liksom ugnsstekt lax i bit med smör och grädde. På ”laxrafset" (fenor, skrov och huvud) kokades soppa spädd med mjölk, kanske för att dölja den klara soppans grådaskiga färg. Laxen förekom även halstrad eller rökt. Någon enstaka gång förirrade sig en ål eller nätting i ryssjorna. Det fanns bybor som tog tillvara dessa arter. Ålen flåddes och röktes.

Strömming var sommarens stora resurs, en mycket användbar tisk. Den halstrades, röktes, kokades, stektes hel eller som flundra. Flundran kunde läggas i ättikslag med lök och ätas kall t.ex. som smörgäspålägg. Man kokade kräftströmming eller gjorde ansjovis med hjälp av ”rödsand” som köptes på apoteket. Fisken kunde rivas — ryggbenet togs bort — och fiskköttet blev inlagd ättiks — eller lökströmming.

De stora fångsterna av sommarströmming rensades och blev till salt, sur eller brunnen strömming och de kunde då, trots att man inte hade frysbox, sparas till vintern. Saltad strömming förvarades i sjöboden i stora träkar.

Frampå hösten kom löjåsket igång. Löjan var en lättbenad småfisk, jämförd med strömmingen, och den åts på flera olika sätt. Lättpanerad, smörstekt löja med potatismos var en läckerhet. Löj soppa med kålrot var en annan. Att koka nyfängad löja och avnjuta den med potatis och löksås är väldigt smakligt. Lättsaltad, halstrad löja är även den en favorit för många. Man kan hårdsalta löjan och bevara den för vinterbruk, men då måste den vattudras före tillagningen.

När vintern kom fanns naturligtvis sämre tillgång till färsk fisk. Man fångade lake med nät eller krokar under isen. Den kunde förvaras många veckor nedgrävd i snödrivan på gården. Laken stuvades eller kokades till soppa. Levern var en delikatess, som oftast serverades separat. Rommen saltades och den finkorniga lakarommen anses av många vara bättre än löjrommen. Vintertid fångades någon enstaka sik, gädda, borsting eller
harr, som befolkningen lät sig väl smaka. Isnotningen gav strömming och löja.

Till jul köpte vår familj stor norsk torsk av Fiskföreningen (nuv. BD-Fisk). Den importerades från Nordnorge och kom med järnväg till Vitvatrnet. Eftersom vi inte tyckte om, eller vant oss med, lutfisk så kokade vår mor torsk till lunch på julaftonen. Stora, tjocka och vita torskfiléer kokta i vatten med salt och kryddpepparkorn var mycket
uppskattade. Vi köpte också salta sillfile'er för att göra egna inläggningar och sillådor. Stekt salt sill med lök var en av vinterns otaliga fiskrätter, som familjen bjöds på.

Att i april fånga en stor harr - genom att t.ex. pimpla - koka eller halstra den på glöd alldeles färsk är nästan en oslagbar matnjutning.

— När blir fjärden isfri?
Både gammal och ung längtade till de där veckorna 1 maj,narman kunde lägga ut de första lagnen för att fånga sik— fet, knubbig sik, som ”knörrade” sig när den kokades. Cirkeln är sluten — sommarfisket startar. Ryssjorna skall i sjön. Strömmingsskötarna ”kastas”. Saltströmrningen, surströmmingen rensas o.s.v.

Kan ovanstående beskrivning vara en av förklaringarna till att våra bybor känner att begränsningarna i fisket har gått för långt, att de håller på att kväva oss. De i övre medelåldern har alla — mer eller mindre — levt av och med fisket. Nu ser man sina, av hävd brukade, rättigheter beskäras en efter en. Rätten att leva vid och av havet är inte längre självklar och en traditionell fritidssysselsättning är hotad.

Storön i januari 2011

/anna-märta henriksson