Sveriges Radio gjorde nyligen en undersökning av vad lyssnarna tycker om sjörapporten. Det visar sig att den övervägande delen av svenskarna tycker att man skulle ha kvar rapporten i sin traditionella form, trots alla moderna media som timme för timme både redovisar det aktuella vädret på tiotusentals platser på jorden - och tillhandahåller prognoser för kommande dagar och veckor! Och man är som lyssnare inte bara intresserad av hårda meteorologiska fakta utan många upplever att sjörapporten faktiskt utgör naturpoesi av hög klass. Det gör också jag.
Men i redovisningen av radions undersökning saknades helt en aspekt som för min egen del är helt avgörande när man skall bedöma den svenska sjörapportens värde och betydelse. När man lämnat Storön redan innan man gått ut småskolan och därefter kontinuerligt konfronterats med exotiska kulturer, spännande människor, djurliv och natur blir hembyn liksom den stabila normen för ett gott liv. När man har jobbat i minst ett trettiotal länder, från Afghanistan och Nepal till Malta och Jamaica, och därtill bott sjutton år utomlands, har sjörapporten spelat en helt annan roll än folk i allmänhet tänker på. Nu kan man naturligtvis på internet och på annat sätt logga in sig på vilken information som helst, varhelst i världen man befinner sig - om där finns el och internet förståss. Det var - och är - inte alltid fallet i de trakter där en ambitiös utvecklingsekonom förväntas operera: det gäller ffa i Afrika.
När engelska koloni-administratörer sändes iväg till Östafrika, så går historien, tillråddes de inför avresan att på specialaffär i London införskaffa ett betydande antal bambukäppar, splittrade i toppen, där brevet man ville skicka hem till de sina från trakterna av Viktoriasjön placerades, för löpare att leverera till Mombasa innan båten avgick mot England. När jag varit bosatt i Uganda, Kenya och Tanzania, sammanlagt sju år, har för mig sjörapporten representerat förbindelselänken till hemtrakten. Jag satsade något modernare än på bambu, inköpte vad experter förra seklet bedömde som den bästa kortvågsradion - en koreansk Sangean ATS 909.
Så under de fyra år jag bodde i Dar es Salaam, innan flytten tillbaka mot Europa, hade jag riggat upp en tjugo meter lång kopparledning som kortvågsantenn på taket till det hus jag hyrde på en av kullarna norrut. Mottagningsförhållandena var skapliga, utom under de långa regnen vid påsktiden. Men så dags var ju den värsta vintern hemöver förbi, viktigare var vilket väder löjfiskarna och jaktlaget hade när man inledde älgjakten på Hastaskär. Då var vindriktning, styrka och sikt viktiga, precis den information jag behövde om Storön varje kväll. Det fick tjäna som ersättning för det samtal pappa Valter från telegrafen i Luleå på första älgjaktens kväll alltid brukade ringa farbror Adolf. Så under dessa år utomlands var radions sjörapport, med Skagsudden som sista mätstation klockan tio på kvällen helt omistlig.
Kjell Öström juli 2018