Den 10 december 1959, i en nordlig storm lika våldsam som den vi nu i februari upplevt utefter hela Östersjö- och Bottenhavskusten råkade ett fartyg i sjönöd utanför Hälsingekusten. När nödsignalen sändes beordrade Neptunbolaget sitt bärgningsfartyg Titan att från trakten av Skeppsmalen gå söderut mot fartyget i nöd. I mörker och dålig sikt gick Titan för långt och måste vända för att gå norrut igen. Vid giren kantrade då en kraftigt nedisad Titan, och skepparen Birger Öhlund hann bara meddela över radion ; vi går runt. Han var en släkting till min pappa Valter, själv maskinist, och pappas kusin Hildings son Bengt Öström var maskinchef på Titan , som nyligen hade fått en (olämpligt) förhöjd styrhytt och ligger kvar på 90 meters djup - ingen bärgning men en minnessten har rests.
Vår släkt har av tradition, främst försörjt sig som sjömän än som fiskare. Farfar Johannes, född 1871 var styrman (och de facto befälhavare eftersom kaptenen var konstant berusad) på hjulångaren Haparanda. Farmor Vilhelminas bror ägde ett fraktfartyg Sylvia, där min farbror Adolf (senare också befälhavare på bogserbåt i Nyborg) och Valter arbetade - som senare under många år var charmigt sjungande maskinist på bogserbåten Munksund 6. Maskinchefs-traditionen har fullföljts av kusin Birger, bla med Neptunbolagets Hermes på uppdrag ända nere i vattnen kring Gibraltar. Och skeppartraditionerna förs vidare av Adolfs dotterson Roger, med löjtrålaren HA 64 Svallgrundet och Ulfs tjusiga tvåmastare Victoria.
Jag minns själv hur fantastiskt det var att komma upp på däck på Sexan när vi en tidig junimorgon passerade Skagsudden på väg hem till Storön med flyttlasset, bäddsoffan på tvären i aktern, från Piteå där Sexan och hela familjen hade vistats under vintern! Det var länge vanligt att fartyg och mindre bogserbåtar som Freja och Spring gick in till Storön vid hårt väder, och ibland lade man upp bogserbåtar för vintern i Sviriviken, där vi på sensommaren kunde öva avancerade dyk från styrhytterna. Uppenbarligen hade kaptenen på den världsberömda ubåt som i augusti 1983 sökte skydd i Törefjärden förbisett Storöns fördelar. När den sedermera smet iväg söderut kom den upp i ytläge precis framför Börje Lindbloms trålare vid grundklacken söder om Skagsudden.
Men det var de traditionella träbåtarna, byggda på Selholmen av bla Cornelius Johansson, som fick ett fantastiskt rykte - Storöbåtar. Dom var kring åtta meter, den exakt rätta längden för den sjö man skulle klara i alla väder. Kusin Klas morfar Kalle, som liksom min egen farbror (well-well) Axel hade varit en sejour over there hade en kortare båt med aktersnurra. Klas och jag upplevde att det var en väl kort variant när vi en sommarkväll skjutsade iland ett gäng kamrater från tallplantering på Rånön - dom skulle prompt på koncert med Louis Armstrong på Sandgrynnan. Sjögången förbi Innerstgrundet efter en storm var obehagligt grävande, som vi men inte landkrabborna från Kalix hade förstånd att bli skrämda av!
Det byggdes också andra flytetyg, tex båtar som skulle rymma allt man behövde för säljakten, isolerad ute på havet under vårvintermånaderna, och sedan kunna segla hem tungt lastade från långt ned i Finland. Som komplement använde man då lätta ekor med medar för att kunna söka av iskanten efter säl. Och robusta roddbåtar, som den vi skaffade för att ha i sommarstugan vid laxfisket på Hertsön. Den utrustade vi med granmast och sydde ett sprisegel av gamla lakan och ringar av grankvistar, Janne och jag rodde ut i motvind och seglade tillbaka i väldig fart, helst nedkrupna på botten så att mamma Linnea skulle tro att vi hade fallit överbord - vilka korkade pojkstreck!
Storöbåtarna hade vanligen en tvåcylindrig motor, som startades på bensin och sedan gick över till fotogen, gjorde uppåt åtta knop. Men dessa hade inte en chans mot den bredare men väldig lättdrivna båt som bergarna Bengt och Edgar (född exakt samma dag som pappa Valter) lät bygga - den hade nämligen en häftig BB4-motor. Dom vann alltid den traditionella tävlingen kring midsommar, med start och mål vid Iskällaren. Den andra tävlingen med start vid kajen var simning hundra meter - här var det Edvin Ullman som alltid vann!
Edvin var unik även på andra sätt. När första världskriget var över köpte redaren Eriksson på Åland upp alla segelfartyg som fanns att få tag på - han hade fått för sig att kol till ångfartyg skulle ta slut! - och Edvin tog hyra på ett av dessa sagolikt vackra fartyg! Vackra var dom men livsfarliga att hantera, så när besättningen också i full storm, kanske vid Kap Horn beordrades upp i riggen och ut på råna för att reva seglen, kunde det bli väldigt frestande att "pricka" den spända, kanske nedisade segelduken med ett litet stick av kniven som man alltid hade vid bältet.
Men det var med yxa som verktyg som Edvin visade på ett hantverk som jag varken förr eller senare sett maken till, möjligen då Stanley Stoltz`s gravyrer på stål på kungens bössor, eller för tryck med båtar som motiv. Saken var den att jag tjatade mig till att vi skulle få överta och fixa till farbror Gustafs Storöbåt, som legat på land rätt så länge. När vi släpade fram halvvraket till sjöbodarna konstaterades att roten – naturligtvis – var rutten! Vi lyckades tubba Edvin att ta på sig renoveringen, och pappa hjälpte honom att hitta och fälla en passande jättegran på Gustafs skifte. Sedan den hade torkat täljde Edvin med bara en yxa den mest perfekta ersättning av den gamla roten, med millimeterprecision; jag är fortfarande stum av beundran för detta mästerverk av en skicklig yrkesman! Så kunde vi en lugn sommarkväll bogsera båten till Luleå, dit vi nu flyttat, där pappa lät montera en kapad fyrcylindrig motor, perfekt för att köra från båthamnen i stan till stugan på Hertsön. Småningom fick bror Björn redan som tidig tonåring ta över detta fartyg, det grundade en smak för spektakulära fyrtiknopskryssare!
I sena tonåren satsade jag själv på ett projekt som inte slutade lika lyckligt. Jag köpte nämligen ett vrak, en havererad triangelbåt som var Storöns enda segelbåt, naturligtvis ägd av en utombys-bo. Segla ansågs nämligen fjantigt, inte alls något nödvändigt som när pappa Valter började som fiskardräng trettio år tidigare och bara hade åror och sprisegel ut till strömmingsgrynnorna. Min namnlösa triangelbåt krävde så mycket arbete att Norrbottenskuriren skrev att jag borde satsa mer på fotbollsträningen än på båt när jag nu spelade i Sportklubbens A-lag. Summa summarum fick jag aldrig båten tät och sjöduglig, och fotbollskarriären var också över! Däremot förverkligades en pojkdröm många år senare i form av eget luftfartyg, dvs sjöflygplan SE-BED på flottörer, möjligt att försiktigt taxa in till vassruggen längst in i Uddviken, sen promenad upp till Adolfs. Eller på skidor landa ute vid Likskär i strålande senvintersol.
Vi flyttade från Nybruket till Luleå just när jag hade börjat första klass - det var helt förfärligt! Enda förmildrande omständighet var att vi kom att bo vid gamla båthamnen i centrala stan, vid saluhallen och stallarna för de som traditionellt kom in från öarna med häst. Här såg vi träskutor och bogserbåtar som tex Balder och en bit bort färjan Trafik, där pappa jobbade som maskinist. Och det patetiska skrovet av Sexan låg vid kaj tvärs över fjärden, vid Granudden. Men vad som verkligen lyfte spiriten var när Oskarsson framåt lunchen oavsett väder kom med postbåten från Hindersön. Det var nämligen den stora vackra båt jag sett byggas på Selholmen medan jag fortfarande hade Storön som mina hemtrakter - vilken stolthet och lycka man då kände på kajen i Luleå!
Och på andra sidan av Lulefjärden, på Hamnholmen, har jag sedan 35 år en världsberömd sommarstuga, där Bhikhu fortfarande har sin Eikstock segelbåt. Men sevärdheten är däckshuset av den sista seglande the-clippern Cleta, med familjen Nordlund på Åland som sist i raden av många ägare! Hon gick på grund utanför Storön 1937 med splitved för England, och bogserades till Södra Hamnen i Luleå för upphuggning - men kapten Andersson i Svartöstan tog hand om däckshuset, blev sommarstuga. Det har skrivits om Cleta en hel del i skeppslitteraturen, och två modeller har byggts vid Marinmuseet i Greenwich, världens bästa. Cleta sjösattes i Sunderland 1866, precis när de fantastiska fyrmastade the-seglarna anlände från Kina till India Dock i London i världens mest berömda kappsegling. Men året efteråt öppnades Suez-kananlen, det innebar början till slutet för segelfartygen, de vackraste och mest sofistikerade farkoster människan någonsin byggt - och där Storöbåtarna i sin klass väl försvarar sitt goda rykte!
Kjell Öström – mars 2018