Gå till innehåll

Nybruket

NYBRUKET - MITT UNIVERSUM

Johannes Öström, min farfar, föddes 1871 men var nära att inte ens nå sekelskiftet! På friarfärd med kamrat till Målsön överfölls de nämligen på hemvägen av två (svartsjuka?) bröder - farfar klarade sig men hans kamrat blev ihjälslagen med en skida. Vid rättegången kunde farfar inte med säkerhet peka ut vilken av bröderna som i mörkret var missdådaren, så ingen dömdes för mordet.

Johannes kom emellertid i sinom tid att ändå hämta Vilhelmina från Målsön som sin fru, mor till sex barn, där min far Valter var yngst. Vid det laget hade farfar sedan länge flyttat upp mot skogen, timrat upp både Nygården och Nybruket, där jag föddes den förfärligt kalla krigsvintern 1941. Barnmorskan kom med häst och släde från Kalix, drog på sig sjukdom och avled. Johannes var midsommarveckan 1944 ute i potatislandet för att rensa bort sten, gick in och la sig ned i sängkammaren och dog fridfullt, som jag som treåring noterade, stående i dörröppningen - blödande magsår. Jag förlorade därmed min mentor, den som ursäktade mig när jag slogs med Roger, skrek så det hördes ned till bönhuset, och med trehjulingen terroriserade gästerna som kom för att i lugn och ro dricka Minas kaffe efter lördagsbastun.

Alla i släkten har under generationer varit i i första hand fiskare, någon soldat, äldsta farbrorn Axel farmare (i Canada) och många sjömän, men jag representerar den första generation som varken blev fiskare eller sjöman. Farfar var styrman på hjulångaren Haparanda, far maskinist på Munksund 6, som vi flyttade tillbaka till Storön med efter vinterunderhåll i Piteå, bäddsoffan på tvären i aktern. När gruvbolaget i Gällivare i slutet av 1800-talet sökte läge för en utskeppningshamn, stakades en sträckning för järnväg mellan vår vedbod och byabastun som farfar timrat upp i grandungen. Byns fiskare ville naturligtvis inte ha en malmhamn vid Skagsudden och sägs ha skrämt upp bolagsherrarna med vilseledande uppgifter om de farliga vattnen - Luleå valdes. Och farfar var skeptisk - han hade i ett tidigt skede lovat att segla till Kalix med masten nedåt om det någonsin drogs en järnväg till Skagsudden!

Bastuskogen var både lockande och skrämmande mörk, men fantastiskt skarföre lockade mig ändå en mörk kväll ut med sparken - och plötsligt faller en stor lysande stjärna rakt ned mot bastun! Så besviken jag var när den inte nästa morgon gick att hitta i bastuskogen!

Lite längre upp i backen hade byn sina sommarladugårdar, och vi barn jagades ljusa kvällar iväg upp i skogen för att driva hem korna. Och ännu bättre var det att kunna följa med kusin Klas på ekorrjakt till vildmarken, i djupsnö och med salongsgevär - men allra bäst att under maj varje vecka kolla om fiskljusen hade kommit tillbaka till boet!

Naturligtvis kände jag mig hemma uppe i skogen, och redan i femårsåldern drog vi farbror Axels ren-ackja upp till berget för att åka bobsleigh. Jag var lite orolig att Axel, när han nu kom tillbaka från Calgary skulle räkna ut vem som hade kvaddat hans fina ackja från tjugotalet. Och risken för bannor steg dramatiskt när jag som femåring tog mig för att börja riva några av sommarladugårdarna - passerande åldringar undrade vad jag höll på med, men jag var ju sen länge ändå betraktad som värsting. Men allra mest skrämmande för mig var ändå Nysagubben, sjöbodarnas skräck, mycket farligare än att gå ned sig i en vak i Sviriviken en snöig decemberkväll. Kusin Birger fick vid det tillfället övertala mig (vi var båda sex) att dra upp honom i stället för att springa hem. Själv fick jag skrämma honom med att han trots risk för bannor borde gå hem, annars riskerade han att få vatten i magsäcken!

Sviriviken var spännande på många sätt, kanske också smått farlig. Men den enda olyckan med barn inblandad var när Sverkers Håkan fallit i vattnet vid sjöbodarna på norra sidan, Valter råkade passera och fick tömt vattnet ur lungorna. Vi andra älskade att dyka från styrhytten på bogserbåtarna som ankrat upp den där varma augustiveckan innan skolstarten. Bäst var Lilly - hon blev ju också så småningom simlärare och smart uppfinnare av simdynor! Redan då fantiserade jag om att kunna flyga mitt egna sjöflygplan och landa precis här - och den drömmen gick i uppfyllelse trettio år senare. Birger hade andra ambitioner, och mycket riktigt hade vi samma vecka med Gustafs båt både hunnit köra fast på en storsten utanför Grundet, och i tjockan på väg till Hastaskärsgrund nästan missat Hastaskär - vi fick aldrig klart för oss vem som skvallrat åt Gustaf.

Nybruket i vinterskrud ca 1930.
Nybruket i vinterskrud ca 1930.

Nybruket var ett fascinerande kalejdoskop av Sverige i dramatisk omvandling. Farfar fällde timmer i egen skog och byggde hem för barnen varav ett emigrerade, två blev sjömän med jobb på morfars kustångare, en satsade på häst för timmerskogen, och två döttrar blev sina familjers stöttepelare. Valter och mor Linnea, som upplevde flytten från Kalix till öppen, positiv storfamilj i Storön som ett fantastiskt lyft, trots att Valter var krigsmobiliserad, fostrade fyra barn inom dessa väggar. Janerik klarade just så precis en förfärlig kikhosta, Björn så äventyrlig att han vid tre måste sättas fast utomhus med ett tio meter rep, och när Ulla föddes var det dags att dra upp bopålarna och flytta till Luleå - farbror Axel övertog hemgården. För vår familj avslutades en epok med rötter i medeltiden, där Valter börjat som fiskardräng och bara med segel och åror hämtat hem maten från strömmingsgrynnorna, och i Luleå efter bara något decennium fått uppleva det postindustriella samhället - på bara en generation!!

Men först skulle jag som tvååring hamna på Kalix lasarett med bråck efter att ha hoppat ned från köksskåpet, men det kunde ha gått ännu värre när jag tömde ett hagelskott på haglen och sedan försökte slå ut tändhatten med hammare och sjutumsspik. Minns att Valter blev kritvit i ansiktet när han kom hem till helgen, kastade patronen i brunnen. Det är ju numera populärt att ta initiativ, utmana och armbåga sig fram - uppenbarligen hade jag det problemet redan på fyrtiotalet; slogs första dan på byaskolan och fick sedan tillsägelse för att ha blåst ärtor på golvet, slogs också första dan på småskolan Luleå och sen första dan i klass fyra på nästa skola.

Det föreföll som om Storöbor inte bara vägrar att böja sig för andra utan också visste bäst i de flesta frågor (som farfar), men också samarbetade klokt för att bilda fiskförsäljningsförening, köpte fiskbil (vårt sätt att också komma till Kalix) och byggde iskällare för att maximera värdet av fisket. Och gärna blickade ut över havet i stället för inland för att hämta idéer (stävrulle) men kanske också var onödigt riskbenägna, som AnnaMärtas pappa Sven, legendarisk säljägare! Å andra sidan var "storöbåtar" ett välkänt kvalitetsmärke för krävande uppdrag till havs.

Eller Åke i granngården hundra meter från Nybruket, som åkte till Afrika för att borra brunnar, sen upp till Spetsbergen för att jaga isbjörn, men omkom på hemvägen när bilen gick av vägen uppåt Överkalix. Farfar hade alltid önskat att få se bergen i Överkalix som han hört skulle vara så imponerande, men han kom aldrig så lång upp utefter Kalix älvdal. Däremot kom jag att för FNs räkning trettio år efter Åke göra en vattenstrategi för Uganda - och kunde då bläddra i dammiga borrprotokoll från hans arbete där! Två generationer experter på vattenförsörjning mitt i mörkaste Afrika, uppvuxna inom hundra meter från våra två barndomshem! Och jag bjöd ned pappa Valter till Östafrika där jag bott i sju år så att han skulle få jaga impala och zebra, inte frysa på isbjörnsjakt!

Nu har Nybruket efter ett sekel plockats ned för att förhoppningsvis sättas upp och göra nytta på ny plats i byn. Det skulle i så fall vara i linje inte bara med namnet, utan även dagens krav på återanvändning och varsamhet med klotets begränsade resurser. Jag är säker på att Johannes skulle gilla detta återbruk!

Kjell Öström - januari 2018