Bo-Rickard Öhlund
Fiskare Storön/Nyborg
Fiskeplats Huvön
ÄNDRINGAR INOM MITT FISKE SOM LÖPER FRÅN TIDIGT 60-TAL TILL NUTID
Jag har fiskat strömming, sik, lax och löja som yrkesfiskare med min fader som partner.
Strömming
De första åren användes bomullsskötar med 34-34 varv/aln maska relativt små fångster men på våren kunde man få ganska goda fångster under leken.
Något år in på 60-talet kom spunnen nylon som gjorde fisket enklare och fångsterna ökade, man fiskade med samma varvtal. Fisket bedrevs från det att det blev öppet vatten på våren fram till tiden för höbärgningen med ett uppehåll till ca 15 augusti då man startade fiska efter kantströmming.
Slutet av 60-talet blev det vanligt med monofil tråd i sköten.
Under 80-talet blev strömmingen större och större (ca 19 st/kg). Vi använde 30 varvs sköt och fick stora fångster
När jag började kunde vi fiska strömming omkring Huvön och sällan utanför Bredskär men numer är det bara några dagar på våren som man kan få några fångster så långt in i skärgården.
Man kunde märka att fisken höll sig längre ut på grynnorna år för år från slutet av 60-talet.
När jag var ung pratades det om stora fiskmängder ända in i Siknäsrännan så något år hade man fyllt salterierna från Siknäs/Sören.
Varför har fisken flyttat längre ut i skärgården?
Lax och Sik
Vi fiskade omkring Huvön med ca lax/sikryssjor.
Siken var det viktigaste fiskslaget med 50-100 kg varje dag. Lax och öring förekom mycket sporadiskt. Öringen har aldrig under min tid som fiskare haft någon ekonomisk betydelse. På 80-talet började vi fiska med fällor och fångsterna av lax började öka, kanske pga begräsningar i vita zonen och andra förbud som drabbade fiskarna i syd.
Efter ca 1985 har sikfisket stadigt minskat till att bli en bråkdel av tidigare fångster.
Omkring 1990 började vi få braxen, id och mört i ryssjor.
Det var nya fiskarter som tidigare fiskats kring Siksundsön och insidan av Rånön.
Eftersom dessa fiskarter inte har någon ekonomisk betydelse var det bara besvär med fångster på 100-200 kg som inte var ovanligt i en ryssja på norra sidan av Huvön.
Under senare år verkar det som att laxen börjat gå till mera på västra sidan av öarna och väldigt tidigt på våren.
Varför har siken minskat? Är det naturliga svängningar eller är det miljö?
Jag är inte så säker på att jag har rätt men för att skydda siken skulle man kunna förbjuda rullställ på trålarna för att lämna vissa steniga områden odragna och ändå borde det finna plats för det fåtal båtar som nu bedriver yrkesfiske i fjärdarna.
Löjan har ju ökat efter förbud som genomfördes för ett tiotal år sedan.
Löjfiske (Siklöja)
Trålningen startade i början av 60-talet med små båtar och svaga motorer, före det hade man fiskat med ryssjor och nät.
Om man ser tillbaka till 40-talet så var det många fiskare som for till Nikkala och Seskarö där det fanns mer löja, inte förrän mitten av 50-talet började man få löja i Storöfjärden.
40- och 50-talen var svåra år för löjfiske och för övrigt fiske, så många fiskare sökte sig till andra yrken.
Trålningen var det redskap som gjorde att fisket överlevde enligt min bedömning. Fångstema har svängt, omkring början av 80-talet blev det vi tvungna att åka mot Luleå för att fiska.
Kanske var fisketrycket för stort med ett 40-tal båtar. Då kom man från Nikkala till Storöns och Pålänges fjärdar för att fiska.
Båtarna har blivit större och med starkare motorer. I starten hade vi 12 hk och 8 meters öppna båtar. Nu är båtarna 12-14 meter med 2-300 hk och trålarna 3 gånger så stora med rullställ så man kan gå på ojämn botten som var omöjligt på 60/70-talen. Hydraulik har gjort att man kan ha tyngre trålar och med det fångsterna kunnat öka.
På 90-talet var det en djup fångstsvacka efter att vi troligen fiskade för hårt, eftersom vi fiskade stora mängder löja till konsumtion i Finland på våren och även på hösten efter leken tills isen lade.
Vid höstfisket på senhösten kunden man ibland få stora mängder småsik som gick till Finland.
Något år in på 90-talet förbjöds trålning på våren och senhösten, efter det har löjbeståndet reparerats. Nu är det kanske bara 5-6 lag omkring Storön som får goda fångster.
Isnot efter löja (siklöja?)
När snöskotern kom startade vi ett stort fiske efter löja i Storön. Man hade försökt tidigare men dåliga fångster och besvärliga transporter hade gjort att det dött ut. Omkring 1967 köpte vi en not från Finland, far, jag, Ragnar och Sven. Det var då vi kunde få ett levebröd från vinterfisket. Efter 2-3 år startade flera lag. När isfisket var som störst var det 6 lag med 4 man i varje som fiskade från januari till maj efter löja på isarna med goda fångster. 1000 kg var icke ovanlig fångst men ett år hade vi 600kg i snitt på 70 drag.
Isfisket har nästan upphört. Det är bara ett lag i Pålänge som drar sporadiskt.
Någon gång i slutet av 70-talet hände något med vattnet i Storöfjärden för fram på vintern började det lukta massafabrik när man tog upp hål i isen och fisket blev sämre efter västra Storölandet.
Lakfisket
Lakfisket med krok, nät och ryssjor som var vanligt och mycket nödvändigt innan man kunde lagra fisk i frysar. Något har hänt med laken eftersom den har försvunnit från vattnen kring Storön, Rånön, Huvön och Hastaskär.
Det finns små bestånd i Töreälvens utflöde, Slumpfjärden i Ryssbält och kring Kalix och Sangis älvars utflöden men däremellan kan man nog säga att det är tomt på lake.
Vid Oxören som för 20 år sedan gav goda fångster på nät, säkert 50 kg i veckan på 2 nät har hela denna vinters fångst uppgått till 1 st lake och 100-tals benfiskar som id, braxen, o.dyl.
Varför skrivs det ingenting om den ekologiska katastrofen när man nästan dagligen kan läsa om havsöringens besvär som enligt mig är rent nonsens eftersom öringen troligtvis har ökat i skärgården. Är det månne att det inte är fint nog att fiska lake och inget att skryta med för sina kollegor på måndag morgon efter en fiskehelg. Kanske är det bara så enkelt att öringen har ändrat vanor så att den inte längre går upp i älven, medan det är öppet vatten och räkning kan göras.