FISKET I STORÖN
Under min uppväxt, på 1940- och 1950 talen i byn Storön, var de flesta familjerna beroende av inkomst från fiske och småbruk. Nästan alla boende hade en ladugård med två till fem kor och en fiskebåt med nät, skötar och ryssjor. Det fanns givetvis de, som arbetade på exempelvis fabriken i Karlsborg, men också de kunde fiska på ledig tid.
Mot den bakgrunden har jag försökt sätta mig in i de villkor som gällde för den försörjning, som fisket kunde ge. Jag har sökt mig bakåt i tiden, försökt finna artiklar och statistik som kan vägleda mig i mina funderingar. Mitt resultat är på intet sätt heltäckande, men ett försök att samla den information jag funnit plus egna tankar och upplevelser.
HISTORIK
Den tidigaste noteringen jag hittat är ett utdrag ur den s.k. Bågskattelängden från år 1559. Bågskattelängden var en ”vinterskatt” d.v.s. den utgick vintertid för var man som ansågs kunna spänna en båge – kunna bedriva jakt. Två storöbor, Oloff Hindersson och Oloff Larsson, bruka Storgrund med ”1 båth och 3 neth 1 djur”. Grunden ( grund i havet där säl brukade hålla till ) var skattlagda och det fanns i Kalix socken 20 stycken. På dessa fångades/fiskades 57 sälar och bönder från exempelvis Månsbyn och Rian hade skattegrund vid kusten. Under Gustaf Vasas tid vid makten bestämdes att sälen var regale, statens egendom, och den belades med skatt. Fångsten skedde troligen på hösten och man fångade vikaresäl med nät. Sälnät som användes under 1800-talet, och förmodligen mycket tidigare, bands med 6 maskor per aln (1 aln är ca 30 cm). Nätet var grovmaskigt och saknade sänktel. Det hade en särskild sorts flöten som var tillverkade av långa smala trästickor med spetsiga ändar. Om en säl gick på nätet, trasslade flötstickorna in sig i garnet och sälen kom att bli fastsnärjd i nätet. Längden på nätet, oftast brunt, var 15-20 meter och djupet var ca 4 meter. Det krävdes kunskap och noggrannhet för att fiska på detta sätt – kunskap som förts vidare från generation till generation. I vilken omfattning de två männen fiskade sommartid framgår inte av någon handling jag har läst. Det fanns 5 husbönder i Storön år 1539 och det antalet var konstant fram till storskiftet på 1820-talet.
En resenär, Abraham Abrahamsson Hülphers, som färdades i våra trakter 1759, berättar följande:
”Finnar från Torneå har trängt sig in bland kalixbornas fiskevatten och därigenom blivit orsak till rättegång”. Hur utfallet i rätten blev, vet jag inte.
Fiskets betydelse illustreras av en anteckning från storskiftesförrättningen 1824. En hemmansägare ”anmäldes vara till fiske bortrest”. Nämnda förrättning var en viktig tilldragelse, men fisket ansågs då mera viktigt. Hemmansägarna i byn hade byns oskiftade fiskevatten runt Storöhalvön, vid Hastaskäret och Hastaskärsgrund. Där kunde de lägga sina ryssjor för att fiska lax, sik, abborre, men också kasta strömmingsskötar vid grunden i närheten. De s.k. obesuttna – de som inte ägde i mantal satt jord – tog sig till kronoholmar som Likskär och Malören där strömmingsfisket var fritt.
Många fiskare flyttade, när slåttern var över, ut till holmarna för att vara nära fångstplatserna. Redan 1720 fanns ett kapell på Renskär för att fiskare som tillfälligt bodde ute i skärgården skulle ha möjlighet att närvara vid de obligatoriska gudstjänsterna. Särskilt strömmingsfisket var intensivt och färden till sockenkyrkan i Kalix skulle ta många timmar av fisketiden. Fram till början av 1900-talet rodde, eller seglade man från byn ut till fiskevattnen och det krävdes både vindkraft och muskelkraft för att komma fram.
Vid varje fiskeläge hade man byggt upp ”iskällare” bodar där man la in is på vårvintern och på så sätt kunde man behålla fångsten färsk flera dagar. På Likskär har man vid en fornminnesinventering funnit en odlingsyta på ca 25 meter i diameter. Runt ytan finns rösen av stenar, som plockats bor för att ge utrymme åt potatisodling. Man hade också med kor för att få färsk mjölk. En hamnfogde basade över fisket. Han såg exempelvis till att ingen båt gick ut till fångstplatserna före någon annan. Fångsterna transporterades till större orter där de kunde säljas. Ett par bybor hade, strax efter sekelskiftet, skaffat en lite större båt, kallad Hajen, som gick mellan Luleå och Haparanda 2 gånger i veckan. Den stannade och tog upp fisk, som såldes för fiskarens räkning. Man rensade och saltade in fisk, som hämtades med häst på vintern. Enligt hörsägen hämtade min farfar ett antal tunnor med saltströmming vid byahuset på Hastaskär, där man hade en gemensam bod, i vilken man förvarade strömming som saltats ned på sommaren. Det var under första världskriget och farfar och hans medhjälpare träffade på en grupp flyktingar, som kommit över isen från Finland. När männen upptäckte strömmingstunnorna grävde de med händerna i den hårt saltade fisken( som blir mycket kall när saltlagen är nära fryspunkten) för att komma åt mat. Flyktingarna följde med till byn där de fick mat, värme och vila. Sen transporterades de till Kalix. Deras vidare öden är okända.
Tidigt 1900-tal hade många skaffat en motor till båten och kunde då lättare ta sig till byn med fångsten. Fiskarstugorna miste därmed sin betydelse. Dessutom hade, år 1921, landsväg från Målsön brutits till Storön och fisken kunde transporteras med bil in till Kalix. Detta gjorde att fisket blev mera konkurrenskraftigt. Man hade moderniserat fiskeredskapen. De gamla garnet, som var hampa eller ibland lin, byttes mot bomullsgarn. Garnet var maskintillverkat och fiskaren kunde skräddarsy sina redskap, som färgades, tålades, i stora järngrytor som stod uppställda vid varje liten hamn. Mera om fiskeredskap under rubriken REDSKAP.
STORÖN VID 1900-TALETS BÖRJAN OCH FRAM TILL FEMTIOTALET
Efter sekelskiftet fanns det stora barnkullar i många familjer och jordbruket och fisket kunde inte försörja de stora familjerna. Många sökte sig då arbete vid sågverket i Axelsvik och i Båtskärsnäs, dit man veckopendlade med båt. Andra sökte skogsarbete t.ex. på Rånön. Ett stort antal förblev yrkesfiskare, med småbruk som binäring. Utvecklingen av redskap gjorde att fångsterna ökade och det innebar ett stort ansvar för var och en att sälja sin fisk. 1927 bildades Kalix Fiskares Försäljningsförening på initiativ av C O Wallsten. Han var en mycket framsynt man och denna förening var den första i sitt slag i Norrbotten. Wallsten blev senare ordförande för Norrbottens Kustfiskarförbund, som samlade alla länets fiskare. Han fick utmärkelsen Wasaordern för sina insatser inom fiskerinäringen. Man skaffade en lastbil, ” Kalix fisks rullande hall” stod det på bilflaket, som körde den smala vägen till Nyborg och vidare till Kalix. Man tog även upp passagerare, som skulle uträtta ärenden i samhället.
Vid Sandlaudden byggdes en rejäl kaj där man kunde lossa fångsterna. Dessa togs in i Fiskkällaren, där en anställd föreståndare granskade fångstens kvalité och vägde den. Fisken skulle levereras tidigt på morgonen för att komma iväg till konsumenterna. Det, av strömmingsfångsten, som inte åtgick som ”färskleverans” skulle rensas och saltas in. Det innebar att ett stort antal kvinnor och barn anställdes för att rensa strömmingen. Ett jobb som startade vid sextiden varje vardag. Fisklådor i trä, vilka vägde 30 kilo, hade en träbit på fisken. Den skulle arbetaren visa upp när dagen var slut. Betalning utgick för det antal träbitar man redovisade. Oftast var jobbet klart vid lunchtid och de snabbaste renserskorna hade då samlat ett tiotal bitar, medan de yngre barnen inte hann med fler än 5-6 stycken. Föreståndaren gick runt och kollade att ingen slarvade, att delar av tarmen fanns kvar eller att en för stor del av fiskkroppen följde med det avskurna huvudet. Innan någon fick lämna arbetsplatsen skulle allt spolas rent. Det fanns inte plats för alla inomhus, utan en del – oftast barn – fick stå ute i skuggan av byggnaden och jobba.
Varje fiskare tog själv tillvara en del av strömmingsfångsten, som rensades och saltades ned alternativt blev sur eller brunnen strömming. Oftast var det den fisk man fick dygnet mot midsommaraftonen, som skulle tas omhand. Just den natten var det för det mesta ett gott fiske. Hemma hos oss väcktes vi barn redan vid 5-tiden för att gå ned till sjöboden i hamnen och rensa fisk. Vår mor kom sedan hon mjölkat korna och släppt ut dem på bete. Jobbet tog oss många timmar och vi var inte så nöjda med midsommarförberedelserna. Då tänkte vi inte på det arbete vår far la ned. Fisket bedrevs ganska långt utanför Gräddmanhällan och båten lämnade kajen efter sjörapporten klockan 17. Vid fyrasnåret var lasten vid kaj. Han sköljde fisken både innan vi rensade den och sedan den var färdig. Han hade uppgiften att hålla våra rödskaftade moraknivar vassa med jämna mellanrum. Saltlaken skulle röras och salthalten mätas.
Vid ett tillfälle när vi närmade oss tonåren, minns jag att vi systrar beklagade oss för varandra. Vi trodde inte att vi skulle få oss några killar/fästmän när vi på midsommaraftonen stod med fiskrens upp till armbågarna. Hur det nu var, så blev vi så småningom gifta alla tre, dock inte med yrkesfiskare. För egen del fann jag min make i Överkalix och på sjuttiotalet bosatte vi oss i byn. Han blev en ivrig fiskare, både med kastspö i fjällsjöar och bäckar, men också en intresserad kustfiskare. Han skaffade en löjryssja som vi slet med under många år. Dessutom fiskade han strömming och löja med skötar. Eftersom vi hade köpt en jordbruksfastighet kunde vi lägga ut fasta redskap, laxryssjor och fällor. Läs mera om fördelningen av fiskeplatser inom Storö by under rubriken GEMENSAMT FISKE – OSKIFTADE FISKEVATTEN.
FÅNGSTEN
Första delen av 1900-talet bestod fångsten till största delen av lax. I slutet av 1900-talet beräknades den till 15-20 % och trålningen utgjorde 2/3 av den totala fångsten per år.
Prisexempel från 1927:
Lax över 5 kg 3,25 kr
Lax under 5 kg 2,50 kr
Laxöring 2 kr
Storsik – småsik 1,50-0,75 kr
Gädda 1,50 kr
Abborre 0,40 kr
Strömming 0,30 kr
Under de två första årtiondena på 1900-talet fiskade man främst med skötar, men även med strömmingsryssjor. På ”utgrunden” t.ex. Nygrynnan och Fördärvet tog man upp 20-25 tunnor per sommar, vilket räknades som en bra fångst. Man använde handbundna bomullsgarn. Motorer till båtarna kom vid seklets början och de var inte så kraftiga. Man hade ofta med seglen i reserv. Om vinden var god seglade man snabbare än med motordrift. Dessutom var det också i besparingssyfte eftersom bränslet var ransonerat under långa perioder. Under första världskriget fanns snabbare motorer att köpa. Fisket hade blivit lönsammare bl.a. genom att kommunikationer, både till lands och till sjöss, utvecklats. Man hade börjat fiska med storryssjor, som var mycket effektiva.
På tjugotalet kom en nedgång i fisket. Trots goda fångster blev inkomsten lägre. Efterfrågan sjönk och priset på fisk föll. Diskussioner om möjlighet att gemensamt förbättra verksamheten av försäljningen, ledde till bildandet av fiskföreningar. I Kalix bildade man en förening 1927, i Piteå 1931 och i Luleå 1937.
Mått på strömming: 1 tunna = 4 fjärdingar = 200 kg
1844 värderades 1 tunna saltströmming till 16 riksmynt. 1 riksmynt = 100 öre allt enligt Rönnskärs hamnlags handlingar. Man kan anta att samma värdering gjordes här i våra trakter.
UTBILDNINGSRESAN TILL HOLMÖN, TRYSUNDA OCH ULVÖN
Min far, Sven Olofsson, fick ett brev daterat i Piteå den 15/7 1933. Han meddelades att han skulle på en studieresa till de förnämligaste fiskelägena i Västernorrlands län. Han skulle uppsöka Linus Lundström i Trysunda, Joh. Bergman i Ulfön och Erik Nordlander i Bönhamn. Där kunde han, enligt Martin Olsson i Docksta, få lägsta möjliga inackorderingskostnad.
Vidare i brevet skrivs: ”Vad åter Västerbottens län beträffar, så är väl endast Forsbergs salteri och inläggningar av något värde lära känna, och då hans salteri är förlagt till Holmön, är det väl lämpligast, att först ställa resan till Holmsund (uthamnen för Umeå ) och sedan söka få lägenhet därifrån till Holmön. Om jag ej är alltför fel underrättad finnes reguljär förbindelse numera dit ut, men vilka dagar och tider detta är känner jag dock ej till, vadan Olofsson själv får försöka ta reda på den saken.
Hur länge Olofsson bör stanna på varje plats är ju svårt att angiva, då väderleksförhållandena ju spelar en stor roll i fråga om möjligheterna att få se något av fisket. Är vädret blåsigt, så att fisket omöjliggöres får man ingenting se, medan å andra sidan gynnsamt väder kan forcera fisket så att man blir i tillfälle se såväl själva fisket som inläggningsförfarandet på kort tid. Då meningen med resan emellertid bör vara att söka inhämta lärdomar och kännedom om förfarandena såväl i fråga om salt- som surströmmingsberedning som och böcklingstillverkningen och var marknaden för sådana produkter förefinnes vill jag uppmana Olofsson att inrikta sig på, att i Holmön få kännedom om”
Brevet, som är undertecknat av Dav. Hortlander, fortsätter med 18 viktiga punkter som Olofsson skall söka svar på. Till exempel metod för insaltning, var marknaden för saltströmming finns, kostnad för maskiner för burktillverkning, plåtkvalité, ersättning till strömmingsrensarna. Vidare finns många frågor vad gäller böcklingtillverkning exempelvis; används lek- eller fetströmming vid rökningen, tid för rökning, används en- eller granris, förpackningen – pappkartong eller plåtburk?
Sedan skulle resan gå vidare till Trysunda och Ulvön för att studera surströmmingstillverkningen. Där ansågs det viktigt att ta reda på hur stor salt och saltlakemängd man använde vid såväl första som andra saltningen. Vad slags salt användes? Vad slags aerometer man följer vid saltningen? Hur snart efter första saltningen rensas fisken? Hur länge jäser fisken innan den packas? Hur mycket lake sätts i varje burk? Kostnad ? Var finns den förnämsta marknaden?
Hela resan skulle i detalj redovisas och lämnas till Fiskerinämnden. Hur den redovisningen såg ut vore intressant att ta del av. Min far var ingen skrivande person, stavfelen kunde bli många men han var en erkänt duktig fiskare och studieresan verkade ha gett resultat då den salt- och surströmming vi åt hemma smakade bra. Saltströmmingen höll att koka i samma gryta som mandelpotatisen, utan att falla sönder. Det är tydligen en konst att få den rätta konsistensen; lagom salt, inte för lite då blir den gul och ”legne” d.v.s. smakar härsken. En kvinna i byn som köpt pappas strömming kom tillbaka efter någon vecka och ville köpa mera eftersom hon inte behövde ha ett tefat att lägga fisken på då hon kokade saltvattenpotatis. ”Din fisk höll utan fatet!”
Under andra världskriget (1939-1945) köptes mycket strömming för militärens mathushållning. Enligt min far, Sven Olofsson, betalades strömming med 1 krona per kilo vilket ansåg bra. Tillgången på lax hade ökat på grund av att man börjat nyttja lax- och sikryssjor i större utsträckning. Kriget gjorde det svårt att fiska i de sydligare vattnen och ett större antal laxar kunde vandra norrut. Det innebar vissa avsättningssvårigheter. På 1950-talet upplevde man en ordentlig nedgång inom fiskenäringen. Tillgången på lax minskade markant och även fångsten av sik och löja blev mindre. Efterfrågan på lake, helst levande vid leverans, ökade. Tidigare såldes den frusen. Gäddan ansågs prisvärd på marknaden, trots att den av fiskarbefolkningen betraktades som ogräsfisk. 1960 beslöt myndigheterna om köp- och säljstopp av gädda på grund av att den hade hög halt av kvicksilver. Stoppet hävdes så småningom och försäljningen upptogs. Gäddan gick till stor del på export. Det sägs att fransmännen uppskattar den fisken. Nedgången måste motas med modernisering av redskap och fiskemetoder.
Tillkomsten av syntetfibrer gav sensationell utveckling för skötar och ryssjor/fällor. Visserligen var syntetgarnet dyrt i förhållande till bomullsgarnet, men det innebar många fördelar. Garnet var stadigt, lätt, hade stor motståndskraft mot röta och krävde ingen återkommande impregnering och torkning. Garnet var från början spunnen nylon och ersattes senare med heldraget nylongarn. Korkflöten ersattes med plastflöten. Den tidsödande ”steningen” av undertelen byttes mot en tele med blyinlägg. Redskapen hade traditionellt förankrats med stenar, men dessa ersattes av järnankaren. Ett antal fiskare skaffade ekolod, som kunde visa var på strömmingsgrynnorna fisken höll till. En relativt dyr investering, som man kunde söka bidrag för att köpa. Man startade också ett försök med trålfiske efter löja. Detta på initiativ av fiskerikonsulent Karl-Båda Johansson, barnfödd i Storön, som ledde detta försöksfiske.
Läs vidare om ett fiskarliv under andra delen av 1900-talet, i bilagan där Bo-Rickard Öhlund berättar om sitt fiske och om redskap han använt.
TRÅLFISKET
I slutet av 1950-talet åkte ett antal fiskare från Nikkala, Storön, Luleå och Piteå till Blekinge för att studera deras trålfiske. Meningen var att starta ett försöksfiske längs norrbottenskusten. Många av deltagarna i studieresan blev intresserade av metoden och med hjälp av bl.a. Karl-Bådo Johansson fann man vägar att starta den nya verksamheten. Ett fiskefartyg, Eystra Salt , fiskade i våra nordliga vatten under sent 50-tal. Det blev en typ av skolfartyg, som många fiskare åkte med och lärde sig trålkonsten. Att hitta de bästa havsbottnarna för trålen att släpas på, var en syssla som krävde stor noggrannhet. Man hade givetvis stor hjälp av ekolodet, vilket blivit en ovärderlig hjälp. Båten utrustades också med kommunikationsradio, då trålningen krävde att två båtar fiskade tillsammans och man behövde kunna tala med varandra. Större båtar trålade ensamma, men den båttyp som fanns här uppe var för liten och hade för klen motor för att orka släpa trålen ensam.
Nyinvesteringar måste göras vad gällde fiskegarn, trålbåtar och motordrivna spel som drog upp trålsäcken. Den kunde väga många hundra kilo om löjan gått till. Det fanns restriktioner exempelvis angående fisketider, antal timmar per dag man fick fiska, var fisket fick bedrivas. Denna nymodighet innebar att inkomsten från fisket ökade och flertalet fiskare fick en dräglig årsinkomst. Familjer kunde leva på de pengar fisket gav, vilket inte varit möjligt med traditionella redskap; skötar, ryssjor, fällor och nät.
Tiden, som jag här beskriver gäller tidigt 60-tal. På eftermiddagen när fiskebåten kom till kaj vidtog ett mödosamt arbete. Fångsten sköljdes i trådkorgar, som sänktes i vattnet och fylldes sen i trälådor – 30 kilo fisk i varje. Lådorna lyftes upp på bryggan och bars in i sjöboden där den slogs upp på gallringsborden, vilka var utställda mot väggarna i det ouppvärmda utrymmet. Man sorterade ut honlöjorna och dessa bars vidare in i renseriet, där oftast ett tiotal kvinnor satte igång med att klämma ut rommen. Nästa moment i hanteringen var att till fiskarens boningshus frakta rommen för att där i källarvåningen skölja och vispa den. Man ville få bort alla hinnor och den blod som fanns. Det krävdes mycket kallt vatten, som på kort tid spolade rommen. Därefter fylldes den i påsar, sydda av en sorts nylontyg, för att hängas upp på tork. Det var viktigt hur tyget var vävt. Det skulle vara lagom stora ”hål”, så att inte romkornen for igenom, men inte för små då kornen kunde fastna och stänga igen ytan. Det gjorde att luften inte kom åt hela innehållet i säcken och då blev kvalitén sämre. Till en början användes bomullssäckar/påsar av den typ man brukade vid saftning. Bomullen tog åt sig mycket fukt och själva torkprocessen försämrades. Fiskarhustrurna gjorde en stor insats, när de prövade och utvärderade resultaten av olika tyger, tider och temperaturer som gav bästa resultat. Rommen torkade i lagom svala utrymmen till nästa morgon då man plockade bort alla fjäll och andra småskräp, som fanns kvar. Därefter rördes saltet ned med en träkniv, som varje fiskare hade täljt efter sin modell. Träkniven ansågs vara ett bra redskap då fiskfjällen gärna fastnade på träet och kunde torkas bort. Rommen packades i tiokilos hinkar. Tidigare hade man lagrat den i fjärdingar av trä, men plastens intåg gjorde att man övergick till plasthinkar som kändes mera hygieniska och var lättare än träkaggarna. Rommen levererades till största del till BD-Fisk.
Numera är fisket och hanteringen av fisk och rom en helt annan. De hygieniska förhållandena är kontrollerade av myndigheter, vilket även gäller hela verksamheten som är omgiven av stränga krav. Det moderna fisket kräver en egen berättelse, som jag inte är rätt person att skriva.
FISKARENS ÅR
Man kan säga att yrkesfiskarens år var fyllt av arbete också den tid isen täckte havet. Jag börjar med maj månad då den egentliga fiskesäsongen stod för dörren. Redskapen skulle ses över en sista gång innan de skulle i sjön. Under de stora järngrytorna brann eldar och de olika ingredienserna som gav färg och impregnerade garnen kokades med vatten till färgbad, i vilka garnen doppades. Några smånät lagnades i vikar nära byn, för att ge färsk fisk. Båtfärder företogs ut till kobbar och skär för att söka krabbstenar att sänka det garn som måste stå på sjöbotten. Barnen fick ibland följa med och plocka stenar. Man fick noga anvisning på hur ”krabborna” skulle se ut. Cirka 2 decimeter långa, 5-8 centimeter tjocka med en midja på mitten. Där knöt man ett snöre, krabb-band, som fästes vid den tele som skulle sänkas. Större stenar behövdes att fästas i mockhörnen och en mycket tung sten blev ”rompbatsten”. Förklaringar av terminologin finns under avsnittet RYSSJAN
Lax och sikfisket satte igång så snart isen försvunnit. Ryssjorna vittjades minst varannan dag. Strömmingsfisket startade något längre in i juni. Under juli och en bit in i augusti fortsatte detta fiske. Under sommaren var man tvungen att ta upp ryssjorna och göra en ny impregnering för att de inte skulle ruttna. Även skötarna ”tålades”, trots att de hängdes på gällstänger och torkade under dagtid. Man ville gärna ha ryssjorna upptagna på land, när löjfisket startade. I slutet av augusti kunde man få den s.k. Barsmeslöjan. Troligen har den fått sitt namn efter Bartolomeus, som har namnsdag den 24 augusti. Det var en slags förtrupp av löja som kom då. Den större mängden kom ett par veckor in i september. Löjfisket pågick så länge löjan hade rom och det var oftast slut den sista veckan i oktober.
I november och december bodde man nya sköt och nät, man lappade de gamla garnen och startade sitt lakafiske med krok eller ryssja under isen. Januari och februari ägnades åt fiske av lake, sik och gädda. En del fiskare bedrev notfiske efter strömming och löja, ett många gånger kallt och slitsamt arbete. I april var det vanligt att dra ut ett nät eller ett sköt under isen för att få färsk fisk till hushållet. Sen kom maj och fiskeåret började om igen.
RYSSJAN
Under de ekonomiskt gynnsamma krigsåren runt 1:a världskriget fick de som fiskade möjlighet att köpa maskintillverkad väv av bomull. Den tillverkades i Tyskland sedan några årtionden tillbaka, men ansetts för dyr att köpa. När ekonomin blev bättre köptes balar i olika garngrovlekar och med olika varvtal. Nu kunde man göra ett redskap efter egen modell. Fiskeriinstruktören D Hortlander var till stor hjälp och gav goda råd och anvisningar.
En storryssja kan indelas i olika delar; landarmen/läggen, sidoarmar/mockor, förslaget och fiskhuset. På lax-och sikryssjorna var det vanligt med landarm som hade 10 varv/aln. Längden varierade beroende på var de skulle läggas ut- På vissa ställen där det var långgrunt fordrades det ibland mycket långa läggar, kanske upp till 100 famnar (1 famn= 180cm ). Man använde den måttenheten då det var enkelt att mäta ut ex. linor genom att famna dem och en vuxen man ansågs ha en famnbredd på 180 cm. Mockorna gjordes 15-25 famnar långa med garn som var 12 varv/aln. Djupet kunde variera, beroende på hur djupt vattnet var där de skulle ligga och de kunde vara upp till 30 alnar djupa.
Under och övertelnarna boddes (sattes fast) med grövre garn och övertelen försågs med korkar. Korken köptes i balar i tjocklek 1-2 tum och skars i bitar på 15-20 cm, med en skåra i vardera ände för att göra det möjligt att fästa den i ”flåteln” (övertelen). Själva telen var oftast av sisal. När man bodde, sydde fast garnet mot telen, använde man två parter, en högertvinnad och en vänstertvinnad och den skurna korken boddes fast mellan dem. Avståndet mellan korkarna varierade beroende på ryssjans storlek och djup. Det krävdes säkert både erfarenhet och eftertanke för att få garnet att stå rätt i vattnet. Undertelen tillverkades även den av sisal, men av klenare typ. Där skulle de snörförsedda krabbstenarna sättas fast.
Fiskhuset, där fisken skulle samlas, var av grövre garn och med mindre maskor (18 varv/aln). Garnet var utspänt med en slags bågar kallade ”jolor” gjorda av senvuxen gran. På senare tid kunde man köpa jolor av plast. Antalet var 6-8 styck med en diameter på 7-8 fot (1 fot = 30 cm). I fiskhuset fanns två ingångar, den första med en diameter i förhållande till bågarnas, jolornas, storlek. Den andra var ca 1 aln i diameter och försedd med ställtrådar av fint garn. Antalet trådar varierade beroende på vilken fisk man främst avsåg att fånga. Från början var det svårt att sätta ihop, jama ihop, de olika delarna för att allt skulle komma i rätt ordning vid utläggningen. Till varje ryssja gick det åt 20-30 rätt så stora stenar för att få allt att stå rätt. Senare tid användes ankaren, som man lät tillverka. Vissa fiskeställen krävde ordentliga stenar eller ankaren därför att de var extra utsatta för vindar och strömmar. Det gällde för fiskaren att veta hur respektive vindar påverkade just det stället.
Ryssjan vittjades genom att den bakersta delen, fiskhuset, lyftes upp i båten och tömdes genom att den s.k. strutens spets öppnades. En stadig lina löpte från ”rompbatstenen” – en stor, tung sten som skulle hålla allt sträckt och på plats – linan lösgjordes från själva fiskhuset och knyttes fast vid ”vittilinan” som fanns fäst i båten, den skarvades till linan från rompbatstenen. Gud nåde om den som hade uppgiften att hålla fast den linan slarvade, så att linan tappades till sjöss! Jolorna vickades sedan så de var helt i båten och fångsten kunde lyftas in. Vittjningen kunde bli ganska våldsam om det fanns många stora laxar som stretade emot att bli fångade. Ibland använde man håv.
Jag har bifogat en teckning, som jag ritat på fri hand, där man kan få en uppfattning om utseendet på en utlagd ryssja.
Vilka var kostnaderna för att skaffa det nya garnet, som besparade allt arbete att binda väven för hand? En fingervisning får vi genom ett brandförsäkringsbrev från 1901, som upptar två storryssjor á 150 kr, laxnät 20-30 kr, strömmingsnät 6 kr och vanliga smånät 4 kr/styck.
Enligt en räkning från Malmö fiskeredskapsaffär, daterad 5 maj 1922, fanns följande kostnader för att skaffa garn:
| 5 st notslingor 8,750 kg, 18 meter långa, 15 alnar djupa, maskstorlek 12 varv/aln | 59,50 kr |
| 3 st laxnätslingor 100 alnar långa, 40 alnar djupa, maskstorlek 7 varv/aln | 72 kr |
| 2,1 kg hampgarn 16 alnar djupa | 10,08 kr |
| Totalt | 154,08 kr |
I ett tillägg längst ned på räkningen är skrivet:
”Mitt lager av laxnätslingor börjar tryta nu och när nytt sådant åter kan inkomma, är svårt att uppgiva. Skulle Ni därför behöva flera dylika, är det nog bäst att passa på medan det ännu finnes.”
Det fanns tydligen drivna affärsmän också på den tiden eller kanske näten var en eftertraktad bristvara.
Statistik från 1945 visar att vid länets kust fångades ca 500 ton lax och öring. Mellan 1952 och 1991 pendlade årsfångsten mellan 50 och 150 ton.
1948 fanns 3200 fiskhus i bruk, 1964 minskade de till 2500 för att därefter reducerats till endast 1000 styck år 1972.
EKONOMI
Inkomsten från fisket har varierat genom åren. Som jag visat kostade fiskegarn redan 1922 ganska mycket i kontanter, förutom den tid arbetet med tillverkningen av skötar och ryssjor tog. Många familjer hade sitt lilla jordbruk, som gav mat i form av mjölk, grädde, smör och ost, som under mitten av 1900-talet rekvirerades från mejeriet. Kalvar, grisar och får slaktades på hösten och köttet bereddes på olika sätt. Alla hade ett potatis- och grönsaksland, där man odlade den potatis man förbrukade under vintern. Människorna plockade bär som syltades och saftades o.s.v. Läs mera om mathållningen i en särskild bilaga.
För att möta ett minskat fiske p.g.a. till exempel ishinder, bildade Sveriges fiskare en arbetslöshetskassa 1963. Den var, enligt hörsägen, den första a-kassan för egna företagare i Sverige och byggde på en organisation av egna intygsgivare, med stor lokalkännedom. Dessa skulle intyga att fiske varit omöjligt av angiven orsak och de därmed arbetslösa fiskarena stod till arbetsmarknadens förfogande. 1960/70-talens beredskapsarbete vintertid blev mönsterbildande för liknande a-kassor för egna företagare i Sverige.
Under en lång följd av år var trålbåtar från Storön vintertid i södra delen av landet och fiskade torsk. De bodde då i sina båtar och pendlade hem till sina familjer ungefär varannan helg. Det var givetvis ett ansträngande liv, men gav goda inkomster så länge torskbeståndet var gott.
Sedan trålfisket blivit etablerat, har inkomsten stadigt ökat och jag vet inte i vad mån a-kassan nyttjas idag.
SJÖBODAR
De äldre sjöbodarna i Storön har haft ett karaktäristiskt utseende med symmetriska vingtak och utskott på båda gavlarna. Runt hela boden har funnits ett plankgolv, med samma yta som det utskjutande taket. Samma typ av sjöbodar finns i de svenskspråkliga delarna i Österbotten, t.ex. i Larsmo. Bodarna har använts som saltbod för strömming och saltkaret stod mitt i boden, som hölls sval genom timmerväggarna. Gavelutskottens golv användes som förvaringsutrymme för fiskredskap, vilka även kunde hängas upp på takåsarna. Det finns belägg för att den finska boden även använts för att torka sälskinn. Kanske har boden haft samma funktion också i Storön eftersom en del säl jagades genom vakskytte på öar nära byn. Solen fick inte skina på skinnet, när det hängde på tork för då kunde håret skadas och det blev kala fläckar. Det utskjutande taket kunde då hindra att solen kom åt skinnet. Det sägs att de snedväggiga ängsladorna är ett östligt drag i det - i våra trakter - traditionella byggnadsskicket.
En annan sjöbodtyp som finns i byn anses ha en typisk bottnisk byggnadsform. Boden har ett assymetriskt vingtak, vilket är utdraget som ett skydd över båtlänningen.
Den yttre hamnen, som jag betraktar som min hemmahamn, var väldigt primitiv på 1920-talet. De gamla sjöbodarna, av vilka endast en finns kvar, stod längs den västra stranden en bit ut i vattnet. Där var båtarna förtöjda. Vi ett tillfälle när det kom en hård västlig storm, slets flera båtar loss och drev mot landremsan kallad Grundet. Eftersom min fars hemgård låg i anslutning till hamnen, uppmärksammade han situationen och sprang ned för att rädda båtarna. I samma veva kom en bil ned på hamnplanen och en herre klev ur den. Han kom fram till far och undrade vad som stod på. Han fick information om situationen och sa, enligt fars berättelse: ”Men såhär kan ni inte ha det. Något måste hända här”. Far undrade vem herrn var och fick till svar att mannen var landshövding och det fortsatta samtalet löd: ”Kom till mig på residenset i Luleå skall vi ordna saken.” Pappas bror Henning Olofsson och Gottfrid Pettersson åkte till Luleå och byggnadslov och finansiering ordnades omgående. Den nuvarande piren, som skyddar mot västliga vindar byggdes och tre nya sjöbodar uppfördes. Dessa var av en modernare typ, som stod i vattnet med möjlighet att köra in båten i själva huset. Den då byggda hamnen renoverades och byggdes ut under 1960-talet. Numera kan inte några djupgående båtar köra in i Yttre Hamnen då landhöjningen och uppgrynning gjort att vattnet är ganska grunt.
Min bild visar hur det kan se ut i Yttre Hamnen vid en sydvästlig storm. Stenpiren tar förstås emot de höga vågorna, men vattnet spolas ändå över på bryggan.
GEMENSAMT FISKE – OSKIFTADE FISKEVATTEN
En del av Storö bys ägor är gemensamma och det gäller både mark och vatten. Varje hemmansägare äger del i fisket i förhållande till det s.k skattetalet hans mark har. Olika byar har valt att handha äganderätten på skilda sätt. Man kan ha en auktion för markägarna eller allmänheten, alternativt arrenderas marken ut på ett antal år och arrendesumman fördelas efter skattetal. I vår by har den åsikten rått, att alla har rätt till fiske, oavsett storleken på den mark man har. Auktion har förekommit, men då har endast de som tillhör de hemman, vilka är i samma grupp, fått delta. Fiskeställena är indelade i delar, där man försökt göra en rättvis indelning med ställen, som ansetts fångstrika och sådana som gett sämre utdelning. De ursprungliga hemmansdelarna fick, efter sitt skattetal, en viss tilldelning och allt följde ett roterande system. Med åren har bl.a. arvsskiften gjort att hemmansdelarna splittras upp på fler och fler ägare och de som har den minsta andelen kanske kommer till samma fiskeplats vart artonde år.
Inom varje hemmansgrupp har man valt olika tillvägagångssätt för att delningen skall bli rättvis. Det kan, förutom auktion inom gruppen, vara en uppgörelse hur ställena skall delas. Man får exempelvis välja efter en fastställd ordning och den som valt först år ett får välja sist kommande år. Allt skrivs ned för att rättvisa skall råda. Om tvister uppstår vänder man sig till byaåldermannen/kvinnan.
Den landhöjning som ständigt pågår gör att vissa fiskeställen blir för grunda, medan andra får större djup då ryssjan läggs från land och stranden har flyttats ut mot djupare vatten. I den bilaga, som bifogas finns de stipulerade lägglängderna och riktningen på utläggningen, angivna. Att den skriften kom till beror på generationsväxlingen, som gjordes inom fisket efter 1960-talet. De yngre fiskarena ville ha reglerna i skrift för att veta vad som gällde. Byastyrelsen tog tag i frågan och man gjorde en sammanställning av de viktigaste reglerna. Själva rotationssystemet inom varje del höll respektive delägare reda på, men då fisket var en väsentlig del av försörjningen, höll de gamla ”gubbarna” reda på vem som haft de olika ställena föregående år. I senare tid har den vetskapen inte fått plats i minnesbanken hos alla.
Antalet yrkesfiskare har minskat med åren och många fångstplatser står tomma. Jag anser att man ändå måste hålla den gamla kunskapen vid liv. Vem vet hur samhället ser ut om några decennier? Kanske har vi kommit dithän att det är en tillgång att äga en bit odlingsbar jord och ett fiskeställe för att få mat på bordet. Dessutom är en historieskrivning/kunskap en god grund att stå på i alla sammanhang. Man kan säga att utan historia har vi ingen framtid.
Det händer att någon fiskare söker upp mig på våren, för att kontrollera att han har rätt att fiska på ett visst ställe detta år. Numera måste yrkesfiskare ansöka om det antal fällor och ryssjor de tänker fiska med under kommande säsong. För varje år kommer nya lagar och förordningar, som måste följas och det är inte helt lätt att sätta sig in i dessa. Om jag inte är licensierad fiskare gäller inte samma regler. Som exempel kan jag nämna, att fiskaren skall till myndigheten (Havs-och vattenmyndigheten, Kustbevakningen – jag vet inte vilken myndighet som gäller) anmäla sin vittjning av redskapen, tid för beräknad ankomst till angiven kajplats och fångstens storlek. Under hösten 2019 har man diskuterat att montera övervakningskameror ombord, för att förhindra felrapportering. Jag kan, som utomstående, tycka att kontrollsystemet har urartat. Man måste lita på den enskilda människans vilja att vara ärlig.
LAXEN OCH LÖJAN
Det är nog lax och löja, som varit och är de viktigaste fiskarterna för utövarens försörjning. Bestämmelser och begränsningar av fisket har förändrat villkoren och ibland har befolkningen protesterat, dock oftast utan resultat. En typ av protest, som jag har varit delaktig i, var ett besvär gällande laxfisket. Från att ha kunnat lägga ut laxryssjan direkt efter islossningen och fånga några feta och smakrika islaxar, fick vi vänta till strax före midsommar med utläggningen. Byastyrelsen lämnade då, år 1999, in en protest mot beslutet. Svaret från dåvarande Fiskeriverket var i korthet som följer:
”Lagstiftningen bygger på att ingen har äganderätt till vild fisk…. Det ligger i sakens natur att enskild fiskerätt åsamkas inskränkningar till följd av fiskevårdande föreskrifter…..”
Beslutet överklagades till Länsrätten, som även den avslog vår begäran om fritt fiske på våra skattevatten. Vi gick vidare till Kammarrätten i Sundsvall, men fick samma svar därifrån. För att driva frågan längre krävdes prövningstillstånd och vi fick inget sådant. Den sista instansen kunde ha varit EU-domstolen, men vi ansåg oss inte ha kompetens för att gå vidare och att anlita juridisk expertis tyckte vi var en vågad ekonomisk utmaning. Därför accepterade vi avslaget kammarrätten meddelat oss.
Både ryssjefisket och skötfisket har minskat eftersom antalet sälar, som konkurrerar om bytet, har ökat de senaste åren. Yrkesfiskarna har investerat i en ny typ av fiskefällor, push-upfällor (efter engelskans push up som betyder lyfta upp). Dessa är tillverkade av sälsäkert garn och är dyra att skaffa. De ligger nedsänkta på uppblåsbara pontoner och när de vittjas, pumpas luft in och fiskhuset lyfts och fisken töms ut.
Löjfisket kan bedrivas med trålning eller skötfiske. Den icke licensierade fritidsfiskaren kan kasta sina skötar i vattnen runt våra öar. Som jag ser det, så är detta fiske fortfarande fritt att utöva. Löjrommen har, som bekant, blivit en åtråvärd delikatess och år 2010 fått EU-statusen ursprungsmärkt med namnet Kalixlöjrom, att jämföras med sådana storheter som champagne från distriktet Champagne i Frankrike.
En liten historia från 2010 tycker jag kan passa här. Jag var, den 6:e oktober det året, på ett seminarium i Lidköping. Anordnaren, Centrum för biologisk mångfald, hade inledande träff på Vänermuseet. Vi deltagare var indelade i olika grupper utifrån det intresse vi meddelat. Jag tillhörde fiskegruppen och skulle följande dag berätta om vår kust och det småskaliga fisket. I packningen hade jag ett kilo löjrom, hackad lök, norrbottenstunnbröd och smör. Under en halvtimme som stod varje grupp till förfogande, innan rundvandringen i fiskemuseet och middan började, samlade jag min grupp i ett personalrum och dukade fram rom med tillbehör. Jag redogjorde kort om löjfisket och den kommande EU- certifieringen. Då bad en deltagare om ordet och berättade att han kört till konferensen med egen bil under natten och då lyssnat till nyhetsrapporteringen. Där hade han hört nyheten om Kalixlöjrom, vilken som enda produkt i Sverige, hade fått ursprungscertifiering. Det blev en lyckad PR för vår rom. I museet kunde jag läsa om den fantastiska vänerlöjrommen och faktiskt få frågor om en kalixbo, som betytt mycket för den produkten. Han hette Artur Johansson och härstammade från Påläng. Man betraktade honom som räddare av löjfisket i trakten. Det var han som kom med påpekandet att det var rommen, vilken inte tillvaratogs då, som var värdefull. Han fanns på bild i utställningslokalen. Den historien fick en uppföljare, men det är en annan historia.
EFTERSKRIFT
De tryckta källor jag använt är:
C-uppsats av Thomas Lundblom, De fasta redskapens historia i det norrbottniska kustfisket, 1998.
C-uppsats av Jan-Olov Westerberg, RESURSUTNYTTJANDE I KUSTLAND, 1986
C-uppsats av Lars Holstein, TRE BOTTNISKA BEBYGGELSEMILJÖER, 1985
Andra uppgifter bygger på diverse urklipp, brev och muntliga källor. Som jag skrev inledningsvis så är min redogörelse inte på något vis heltäckande, men ett allvarligt försök att förmedla den kunskap jag har fått. Fisket, både det historiska och det nuvarande, är ett brett område och mina kunskaper kan inte täcka mera än en bråkdel. Dock hoppas jag att du som läst mina sidor fått en del nya kunskaper. Om du har tillägg, som passar in i sammanhanget, är du välkommen att höra av dig.
Bilderna är dels egna, men också sådana där jag inte vet fotografens namn, men som jag ändå valt att använda.
Storön i februari 2020
Anna-Märta Henriksson född Olofsson, Storön