Nils Fredrik Rönnbäck

NILS FREDRIK RÖNNBÄCK

Av Leif Larsson

Tänk dig en bondpojke på 1800-talet, som vandrade över fjällen till Norge och blev skeppare på segelfartyg i Norra Ishavet, stor valrossjägare, upptäckare av flera hundra tidigare okända öar i Ishavet, belönad för sina insatser av Napoleon den tredje och med ett eget land uppkallat efter sig – då tänker du säkert på NILS FREDRIK RÖNNBÄCK från Storön och Kamlunge i Kalix. Trots all berömmelse är han nästan helt okänd här hos oss.

I Norge blev han en mycket välkänd och aktad man, fast lite märklig är han också där. 18 år gammal vandrade denne svenske yngling in i världens nordligaste stad, Hammerfest, efter en färd till fots på 80 mil. Han blev harpunerare på ett fartyg som månader i sträck låg ute i Ishavet på jakt efter valross. Samtidigt med att han fick sin försörjning blev han 6 år äldre – på pappret. Att vara harpunerare på ett fartyg i Ishavet var inte tillåtet för omyndiga personer, åtminstone inte om de saknade tillstånd av sin far. Det hade inte Nils Fredrik. Han uppgav 1814 som födelseår istället för 1820. Den uppgiften finns än i dag i norska kyrkohandlingar och i alla officiella papper.

NILS FREDRIK RÖNNBÄCK föddes den 22. 3. 1820 i Storön. Föräldrarna hette Johan Olofsson f. 25.11.1792 och Anna Lisa Olofsdotter f. 7. 3. 1794 i Månsbyn. Johan Olofsson tog sig namnet Söderlund. Johans föräldrar på Framigårdshemmanet, Storön 1, var häradsdomaren Olof Johansson f. 1767 och hans hustru Helena Johansdotter Sågare (f. 1765) från Ryssbält. Sågare var ett soldatnamn, som senare ändrades till Spets. Johan Olofsson och Anna Lisa Olofsdotter gifte sig 1817 och fick under sin tid i Storön åtta barn. Nils Fredrik var det tredje barnet.

Johan Olofsson och Olof Johansson var mycket vanliga namn i Storön, vilket gjort att det kan vara svårt att hålla isär personerna. 1830 bytte Johan Olofsson Söderlund f. 1792 sitt hemman i Storön mot ett hemman i Kamlunge. Det ägdes av en släkting som hette Olof Johansson född i Storön 1780, på fastigheten Storön 2. Båda hade sina rötter i fastigheten Ytterbyn nr. 15.

Olof Johansson (1780) gifte sig 1816 med Margareta Henriksdotter från Kamlunge, född 1789. Hennes föräldrar var 12-mannen Henrik Andersson f. 1765 och Anna Persdotter f. 1763. Deras fyra första barn var döttrar, Margareta var näst äldst. Under 13 år bodde familjen
Olof Johansson i Storön (Storön 2) granne med Johan Olofsson Söderlund f. 1792 (Storön 1, Framigårdshemmanet). Ungefär 1829 flyttade Olof Johansson (f. 1780) med familjen till hustruns hemgård, Kamlunge 3, men redan under 1830 bytte de två tidigare grannarna fastighet med varandra. Olof Johansson blev nu hemmansägare på Storön 1, Framigårdshemmanet efter Johan Olofsson Söderlund.

Anna-Märta Henriksson (född Olofsson), som nu bor intill Framigårdshemmanet, Storön 1, i Storön, är en ättling till Olof Johanssons och Margareta Henriksdotters äldste son Johan Fredrik född 2.3. 1817.

Gårdsnamnet Rönnbäcks har förmodligen inte använts för Kamlunge 3, innan Johan Olofsson Söderlund, Storön, kom till fastigheten. Det är möjligt att det konstruerats efter naturföreteelser så som t.ex. Söderlund. Familjen bytte sitt namn till Rönnbäck i samband med flyttningen till Kamlunge.

Kanske det var sikfisket i älven som lockade Johan Olofsson till Kamlunge. Han lär dock inte ha trivts så bra. Anna-Märta Henriksson, Storön, har berättat att Johan tyckte att det var alldeles för livligt i Kamlunge med alla vägfarare. Han bodde på somrarna i Storön, som han tyckte var mycket lugnare, och vintertid i Kamlunge.

Sonen Nils Fredrik trivdes inte heller så bra i Kamlunge. Bara 17 år gammal gav han sig den 12 mars 1837 i väg till fots. I Flyttningsboken står det att han skulle till Haparanda. Hans ett år äldre bror hade 1835 gått samma väg, men återvänt. Från Haparanda fortsatte efter en tid Nils Fredrik längs den gamla rutten längs älvarna och in mot Norge. 1830-talet var en svår tid med flera missväxtår för befolkningen i Norrbotten. Utkomstmöjligheterna var små och väldigt många norrbottningar tog chansen att söka sig till Norge, där arbetskraft behövdes såväl på fartygen som i hamnarna. Många sökte sig också till kopparverket i Kåfjord. Nils Fredriks 80 mil långa fotvandring tog lång tid. Under 1838 kom han fram. Förmodligen tog han tillfällighetsjobb på olika ställen under sin färd. Via Karesuando, Kautokeino och Alta kom han till Hammerfest, och fick arbete på fiskebåtar, men först sedan han gjort sig själv 6 år äldre.

Jakt på säl förekom säkert på havsisarna utanför Storön under Nils Fredriks barndom och ungdom. I Norge hade den jakten både större omfattning och större betydelse, då han kom till Hammerfest i slutet av 1830-talet. Även sälarna var större. Den vanliga vikaren har en vikt på cirka 100 kilo och är cirka 150-170 centimeter lång. I Ishavet förekom en mycket större art som kallades kobbe. Den sälen är mycket större både i längd och i vikt. Men för Nils Fredrik Rönnbäck blev jakten på valross det han ägnade mest tid och intresse åt och som också gav mycket god ekonomisk utdelning.

Mycket av jakten på säl och även på valross skedde i vatten som ofta innehöll mycket opålitlig drivis. De större fartygen kunde därför inte ta sig så långt in i drivisen, utan varje skuta var utrustad med fångstbåtar för 4 man. Harpuneraren satt alltid i fören. Båtarna utrustades för upp till 8 dagars färd, ibland ganska långt bort från skutan.

Inte förrän på 1850-talet kunde man använda skjutvapen för att komma åt sälar och valrossar på lite längre håll. Före det var man tvungen att komma nära intill djuren. Lans och harpun som kastades var de vanligaste vapnen. Till och med vitval dräptes med lans i början av 1830-talet. Att det många gånger kunde vara farligt att närma sig så stora djur med den utrustningen och de besvärliga isförhållandena är naturligt. Många historier finns om fångstbåtar som råkat illa ut och om harpunerare också.

I Arvid Mobergs bok "Fångstmäns land" berättas om en harpunerare som med sin harpun kastat fast en ung valross som släpade på fångstbåten. Ungens mamma anföll båten och harpuneraren föll i vattnet. Honan tog honom under ena framfenan och dök ner i djupet. Tre gånger gjorde hon så, innan hon lämnade harpuneraren livlös på botten. Vattnet var mycket klart och mannens kamrater såg honom där han låg och lyckades få upp honom. Märkligt nog klarade han livhanken.

Att ro efter valross var riskabelt. En händelse 1896, långt efter Nils Fredrik Rönnbäcks tid, belyser detta. Slupen "Sölivet" av Hammerfest hade satt ut en fångstbåt med fyra man, som förföljde en flock valrossar. Tre av dem var svenskar. Harpuneraren hette Erik Johansson Holma från Lautakoski, Tärendö, hans 18-årige son Edvard Marinius, fångstmannen Johan Johansson från Skellefteå, född 1860, och finländaren Lars Abrahamsson. Man hade sårat en valross och den gick till anfall mot båten. Med lansarna lyckades man länge hålla det rasande djuret på avstånd. Valrossen dök och kom plötsligt upp intill båtens ena sida, lade betarna över relingen och välte båten. Alla fyra lyckades ta sig upp på kölen, men valrossen kom tillbaka, högg in med betarna i ena sidan och vände båten en gång till. Lars Abrahamsson lyckades hålla sig kvar i relingen tills den andra fångstbåten kom till hjälp. De övriga tre omkom.

Trots sin ungdom eller kanske tack vare den och sin allmänna duglighet och framåtanda blev Nils Fredrik Rönnbäck snart skeppare på en egen skuta. Bara några år efter sin ankomst till Hammerfest kunde han köpa sig en egen båt, slupen "Maren Johanne". Han seglade ofta på Spetsbergen, den västligaste och största ön i Svalbard. Ibland räknas numera även Nordostlandet och övriga öar till Spetsbergen. Det är inga små holmar. Västspetsbergen är cirka 40 mil långt i nord-sydlig riktning och 20 mil brett; Nordostlandet är 20 mil brett och 10 mil i nord-sydriktning. Här hade Nils Fredrik stora framgångar under sina fångstresor, som ofta började i april och slutade i september. Han blev snabbt en ganska förmögen man.

Fångstområdet vid Spetsbergen ligger på ett avstånd av cirka 80 landmil från hemmahamnen i Hammerfest. På grund av svåra stormar och mycken drivis var det ett mycket riskfyllt hav att färdas i under segelfartygens tid.

Det var inte ovanligt att ett eller flera fartyg från Ishavsflottan inte återkom. Vanligast var att skutorna skruvades sönder av isen. Inte heller Nils Fredrik Rönnbäck gick fri från olyckstillbud. I juni 1850, då han var 30 år gammal, förliste han med "Maren Johanne" ute på Storfjorden söder om Spetsbergen. Maren Johanne vattenfylldes och sjönk, men Nils Fredrik själv och hans tre besättningsmän lyckades rädda sig själva. De togs upp av en annan Hammerfestskuta som råkade befinna sig i närheten.

Bara ett par månader senare förde han befälet på skonerten "S:t Michael". Oturen satt i den här sommaren och han var nära att förlisa en andra gång. I mycket svårt oväder var han tvungen att hålla sig loverande (= hålla fartyget med fören mot vinden) utanför kusten i flera dygn. Till slut brast rodret och fartyget drev allt längre ut i öppet hav. Flera segel förlorades och läget var mycket svårt. Nils Fredrik Rönnbäck var situationen vuxen. Han riggade till ett nödroder av storstången och lyckades ta sig upp under kusten. Ett fiskefartyg kom till undsättning just då proviant och sötvatten tagit slut.

En annan skuta, slupen "Viktoria" med skepparen Persen vid rodret, fick i oktober 1866 på väg hem från Spetsbergen en svår storm över sig. En stor brottsjö slog in akterifrån och tre besättningsmän försvann ut i havet. Nakterhuset med logg och kompass sköljdes överbord. Efter att på måfå ha drivit på havet under stormen, gällde det att när stormen bedarrat försöka hitta åt vilket håll kusten fanns. Dåtidens navigationskunskaper var mest byggda på praktiska erfarenheter och någon ombord kom med ett mycket märkligt förslag. Om man sätter en lus på ett vitt papper går den hela tiden mot norr. Efter en del experiment bestämde man sig för denna metod och kom efter några dygn fram till kusten.

Nils Fredrik Rönnbäck var en av de allra mest framgångsrika fångstmännen i Ishavet. Under 1850-talet ägde han tillsammans med den störste köpmannen i Finnmarken, O.J. Finkenhagen, flera fartyg, bl.a. skonaren "Spetsbergen". 1852 landade han en fångst som var 30 % större än den näst mest lyckosamme. "Spetsbergen" rapporterade då denna fångst: 133 valrossar, 176 kobbe, 2 isbjörnar, 18 kilo fågeldun. Värdet uppgick till 2385 speciedaler. Den näst mest lyckosamme skepparen rapporterade 1675 spd. Det året gick 15 fångstfartyg ut från Hammerfest, 3 förliste.

Nils Fredrik Rönnbäcks berömmelse grundade sig inte enbart på att han var så lyckosam med stora fångster. Han var ständigt på jakt efter nya fångstområden, där han ensam kunde lägga beslag på det mesta av villebråden. Han blev också en framgångsrik upptäcktsresande. Det fanns till och med ett område som kallades "Rönnbäcks land". På kartan över Spetsbergen i Arvid Mobergs bok "Fångstmäns land" sid 8-9 finns denna benämning och tycks där avse Rönnbäcksöarna.
Egentligen avsåg det nog hela det nya viltrika område som Nils Fredrik Rönnbäck jagade i och som senare kom att kallas "Frans Josefs land" (Moberg s. 156). Nils Fredrik Rönnbäck hemlighöll under flera år sin upptäckt, i synnerhet gentemot andra skeppare. Han ville helt enkelt vara ensam i det nya området, där mängden vattendjur var mycket stor.