Fiskeminnen med Frans Karlsson

- Hör du! Var försiktig med mågen. Det är han som ska ärva näten.

Jag satt i båten och knackade gärs från sköten. Frans Karlsson och brodern Mauritz Grelsson stod i Sverker Öströms sjöboda och skakade.

Orden kom från Frans till en betraktare som kanske hade sagt något om att nu var ”inte redaktörn så stursk längre när han fick knacka gärs”.

Det var mitt trettonde år i Storön. Frans hade sagt orden som visade att han tyckte att jag tillhörde.

Jag kom till Storön på våren 1976. Jag hade studerat på journalistlinjen på folkhögskolan.

Jag hade redan träffat Monica Carlsson från Sangis. Hon var förresten ett av skälen till att jag sökt mig till Kalix. Hennes båda föräldrar, Frans och Mariann, kom från Storön. De hade en stuga på backen ovanför badstranden.

Under uppväxten på Mjölkudden i Luleå fick jag hantera familjens båt. Så det blev att jag fick följa med i båten i Storön också. Frans hade Mariann som fiskekompis i båten. När hon inte kunde fick jag följa med ibland.

Kursen från Fördärvet

En augustiafton for Frans och jag ut med Notvikaren med 20 hästars Mercuryn som hade styrspak. Vi skulle ut, bortom Likskär, typ ”isi Fördärvet” eller om det var ”på Österbottn” eller ännu längre bort för att lägga siknät. När vi passerat Gräddmanhällan och kollade ”kråkornas” dobbar bortåt Hastbrännan så började Frans klappa sig på fickorna. Han såg inte glad ut.

-Vi får vända. Jag har glömt snuset.

Så då gjorde vi det.

Det blev skymning och lite mörker innan vi hunnit ut igen och kastat. Hur skulle kursen hem läggas?

Frans pekade någonstans mot den mörka landsiluetten

-Håll bara Berihamnberge på Pulingberge, tills du hittar, sa han.

Det fungerade bra.

Förresten brukar jag än i dag använda det rådet när jag undrar över livets kurs.

Strömmingssiken

Då fiskebåtarna vid kajen ”isi iskällarn” ännu fiskade strömming i juni var Frans ofta och mötte när båtarna kom till kajen efter nattens fångst. Sen kom han hem och vi lastade siknäten i båten. Vi skulle lägga dem omkring ställen där strömmingen gått på under natten. För dit kommer siken.

När vi lagt längder av nät därute åkte vi in till kajen ”isi fiskkällarn” och la nya längder runt kring fiskebåtarna vid kajen. Strömmingsfångsterna var bärgade och båtarna sköljda. Det lockar också sikar. Senare om afton bärgade vi näten vid båtarna och det var ofta en god fångst. Näten ute vid platserna där strömmingen bärgats brukade vi lyfta ”dan baki” och de gav, även de, riklig fångst.

Kapade nät levererar

Vi hade varit ute vid något grund utanför Svartskatahällan. Strömmingen hade visat sig där. När vi la var det ett väldigt funderande och palavrerande i båten. Det var Frans, Sverker och Mauritz och jag, kanske någon till.

Det låg några dobbar och vi funderade hur kasten gick. Till slut la vi fem kast med nät runt grundet och åkte runt Skaget och hem.

När vi kom ut dagen därpå för att vittja lyfte vi första nätet vid dobben. Två meter efter början var det kapat. Så vi for till andra dobben för att se. Det var lika illa där. Nätet var kapat en meter in på garnet. Vi hade en liten nätdragg i båten och jag föreslog att vi skulle dragga efter nätet. De andra var skeptiska och trodde att ”någon annan” lyft upp nätet med tillhörande fångst

Men vi blötte dragen och se, det blev napp och upp fick vi det kapade nätet! Fullt i sikar.

När vi for hem hade vi bortåt 600 sikar i båten.

Lösa simpor och breda sikryggar

Några gånger var jag med när vi fick stora sikfångster på en gång. Då gick till så att jag fick lösa alla sikar ur näten under hemfärden. De flesta löstes genom att fria huvudet och dra igenom. Några storsikar fick man fria magen först och ta ut dem ”bakvägen”.

När vi kom i land, ta exemplet om siken på det kapade nätet, tog vi in fisken i ”Sverkers sjöboda”. Frans och brodern Mauritz skar upp och rensade. Sen fick jag och Sverker, med var sin sked, dra bort blodet längst in mot ryggbenet.

När vi var klara med det var det dags för simporna som satt kvar i näten. Där gällde det att fria simpans mage och ta ett grepp underifrån mellan simpans gälar, mellan tumme och pekfinger. Med andra handen löste man sedan bort allt garn som simpan fastnat i under sitt slingrande. Simpor med stora och vassa horn kunde vara lite mindre lätta.

Sikfångsten delades upp mellan familjerna Karlsson, Öström och Grelsson. Vi frös dem i regel utan huvuden i plastpåsar som tömdes på luft.