Gå till innehåll

Byns historia

Storöns historia

Storön var, vid tiden för Kristi födelse, endast ett vågskvalp i havet.

Påståendet styrks genom att söka byns högsta punkt, som är drygt tjugo meter över havet. Eftersom landhöjningen är ca 1 meter per 100 år, så kan man förstå att endast några stora stenhällar stack upp ur Bottenviken på den tiden.
Så småningom steg byn ur havet och blev en stor ö, skild från fastlandet och Lillön genom ett sund kallat Companasundet, senare Kompanisundet. Ett välkänt kompani under medeltiden var Ostindiska kompaniet, som bedrev handel på världshaven men även på de mindre farvattnen.
Den medeltida sjöfarten ställde krav på viss service, exempelvis skulle man kunna få leverans av livsmedel. Storön kan med sitt läge mellan Luleå och Torneå, som då var viktiga handelsplatser, ha varit en typ av stödjepunkt som gjorde byn till mera än ett vanligt fiskeläge.

Byns äldsta historia
Fisket har alltid varit gott längs kustremsan utanför byn och det har genom åren lockat människor att – tillfälligt eller permanent – bosätta sig i trakten.
Under tidig medeltid har byn troligen varit befolkad från våren fram till senhösten. Sälfångst var, tillsammans med fisket, en viktig inkomstkälla redan på den tiden.
Enligt uppgift var det bönder från Näsbyn, som blev de första permanent boende i Storön. År 1454, Sveriges regent hette då Karl Knutsson Bonde, tillhörde vattnet i Saltsjön (havet) Kronan. Undantag fanns förmodligen, eftersom Hälsingelagen gällde i de nordliga delarna av landet. Den sa, att den som äger land också äger vatten. Det bör innebära att bönderna i vår landsända ägde sina fiskevatten, då som nu. Regalrätten, Kronans anspråk på havsfisk, upphörde år 1766.

1559 kan man i landskapshandlingar från Norrland läsa, att två personer med båt och tre nät fått fångster som gjorde att de fick betala skatt. Tillsammans 10 lispund i speck ( fettlager som ligger under skinnet på sälen), vilket ger 85 kg då ett lispund var ca 8,5 kilo. Skattesatsen var enligt uppgift 8-9 % och då innebär det att dessa män, Olaff Hindersson och Oloff Larsson, fångat ett stort antal sälar.
Byn hade vid 1500-talets slut fem hushåll. Den karta som ritades 1647 har samma uppgift. Hemmanen ägdes av Grelsson, Olovsson, Jönsson, Andersson och en femte gård, ev. den som i 1793 års karta kallas Gammelgården.

Gästgivaren på sjökrogen
Området på södra sidan av Kompanasund är relativt höglänt och man kan lätt föreställa sig att en tidig bebyggelse fanns där. Närheten till den trafikerade farleden gjorde att viss handel eller byte av varor kunde förekomma. År1669 fick Lars Andersson i Storön tillstånd att driva gästgiveri. Enligt en statlig förordning skulle det finnas gästgivare på varannan mil längs allmän landsväg. Där skulle finnas hus- och stallrum, servering samt skjuts till en fastställd taxa. Med fantasins hjälp kan man föreställa sig att Andersson drev en sjökrog, som låg intill farleden. Då allmän väg slutar i Storön är det troligt att de som behövde stallrum, var folk som av olika anledningar skulle invänta fartyg, som passerade.
Lars Andersson hade varit post- eller gästbonde redan 1647-48, men ansökte om gästgiveritillstånd eftersom han ansåg sig alltför utsatt av resande, utan ersättning. Själv verkar han ha varit en äventyrlig man. Enligt domstolsprotokoll har han ”... låtit en kvarn med huset uppbrinna”. För detta dömdes han att till en ryssbältbo, som var delägare i kvarnen, betala dryga böter. Anderssons hund bet under sommaren 1673 ihjäl 64 lamm, 21 gamla får och 10 killingar. Hundägaren förnekar att hans hund gjort skadan och skyller på en hund från Ryssbält .Enligt ” de andra Storögrannarna”, som sett Anderssons hund simma över sundet och hemåt, har inte ryssbälthunden setts i närheten. Andersson har dessutom ”blivit varnad om denna sin hunds okynne och förmanad att låta honom avlivas, men han det icke aktat”. Han döms att betala skadestånd till fårägarna från Innanbäcken, Rolfs och Gammelgården. Därav vet vi att Lillön användes som fårbete av bönder i kommunen.
Lars Andersson anmälde år 1673, före detta kaplanen Jöns Udd för stöld av en silversked , som senare återfanns hos Malin Slopp i Torneå. Han fick efter domslut tillbaka sin sked. Gästgivarn dog i mars 1674.
(Uppgifterna om Lars Andersson är hämtade ur Leif Boströms bok Nederkalix sockens familjer 1539-1739, utgiven 2004).

Biskoparnas möte
Enligt en handling från 1300-talet, som finns i Åbo landsarkiv i Finland, skall ett viktigt möte ha skett vid Companasund mellan kyrkorna i Lule och Torne. Biskoparna från Åbo och Uppsala träffades för att besluta om var gränsen, för det ekonomiskt viktiga laxfisket i älvarna, skulle dras. Sundet är numera igenväxt, men under tidigt 1900-tal har man kunnat ta sig igenom med mindre roddbåtar. Under slutet av 1800-talet samlades bybor från Ryssbält, Påläng, Sören och Storön för att sko kanalen med timmer. Man ville förhindra att den växte igen p.g.a. att jorden rasade. Segelleden förkortade resan till centralorten Kalix med flera timmar, dessutom undvek man den öppna sjön utanför Skagsudden.
Finns det andra kvarlämningar från denna period?
En del av segelleden heter ”Biskopskiln”, vilket kan vara ett underligt namn om inte 1300-talets biskopsmöte varit just där. Intill farleden ligger en manshög, trekantig, handhuggen sten. Det finns inga liknande stenar i närheten, så därför måste man utgå ifrån att den fraktats dit. Stenen har fallit omkull och den sida man ser från vattnet ligger mot marken. Tänk om där finns en inskription av något slag, en minnestext från biskopsmötet, en informationstext av något slag. Så länge stenen ligger ned, kan fantasin skapa inskriptionen. Stigen som leder till platsen är markerad med en skylt – KOMPANASUND - vilken står intill vägen just vid infarten till byn.

En glimt av 1700-talets Storön
Ett hopp fram i tiden till tidigt 1700-tal. På hemmanet STORÖN 1 bor Olof Andersson ( född 1706) han gifte sig med Karin Johansdotter 1728. Det nygifta paret lät timra ett nytt hus på samma plats där en äldre stuga stått. För att, som folktron sa hålla fattigdomen från gården, la man en slant i husets sydöstra knut. Myntet var ett nödmynt tillverkat i Falun 1727 – ett stort och tungt kopparmynt med dalavapnet och 2 daler silvermynt präglat i plåten. Två daler sägs vara en årslön för en piga vid den tiden. Finns fakta som belägger historien? Ja, till viss del. 
På 1940-talet skulle dåvarande ägaren till fastigheten, Sven Olofsson, renovera den gamla släktgården. Han grävde upp runt grunden för att gjuta källarvåning. Då fann han slanten. Vid fortsatta grävningar visade det sig att en timrad brunn låg under den yttre delen av den långa mangårdsbyggnaden. Där måste tidigare ha funnits en mindre byggnad med intilliggande brunn. Enligt Leif Boström bodde Olof Anderssons familj på hemmanet nr. 1.

Den 2 daler som hittades vid renovering.
Den 2 daler som hittades vid renovering.

I bilagan till 1793 års karta anges att byn har fem registrerade jordägare. Det är åkerbruket som ger basförsörjningen. Tjugo arbetsföra personer anges vara sysselsatta i jordbruket, men man idkar fiske omkring stränderna med not och sköt. ”De flesta åren någorlunda lönande, varför de till Kungl Majt. och Kronan erlägger årlig taxa av ½ mått torrfisk. Boskapsskötsel är byns förnämsta näringsfång, här föds ett medelår på byn mellan 30 och 40 nöt, 10 dragare och vissa år 50-60 små kreatur”.

Inhopp i byns 1800-talshistoria
Bonden Johan Olofsson hade många barn och det tredje i ordningen var Nils Fredrik, född 1820 i Storön. Han växte upp i Kamlunge och antog namnet Rönnbäck (antagligen efter den gård där familjen bodde – Rönnbäcksgården). När han var 17 år lämnade han hembygden och gick norra vägen till Alta och senare Hammerfest i Nordnorge. Han flydde missväxten, som drabbat Norrbotten och norra Finland.
Det var stort behov av folk i Finnmarken efter det att landet hade frigjort sig från det gamla handelstvånget (på 1790-talet). Han hamnade mitt i sälfångsten, som han väl kände till från sina hemtrakter. Efter något år blev han skeppare på ett eget fartyg, som bl.a. fångade valross. Rönnbäck hade gott anseende och han förde skonerten Spitsbergen som blev ett av Ishavets mest kända fartyg. Han råkade ut för ett antal förlisningar, men ansågs vara en habil karl som redde ut svåra situationer. Rönnbäck gjorde två geografiska upptäckter. 1867 seglade han runt Spetsbergen och upptäckte en grupp öar som bär hans namn – Rönnbäcksöarna. Han anses även ha funnit Frans Josefs land åtta år före den österrikisk-ungerska polarexpeditionen, som gav öarna sitt namn.
På Parisutställningen 1867 uppmanades Rönnbäck att ställa ut föremål från ishavsfångsterna. Han belönades med bronsmedalj och diplom för sin kollektion.
På äldre dar arbetade han som hamnroddare i Hammerfest. Detta var en form av pensionering. Han skulle ro ut passagerare till fartyg på redden. I januari 1891 hade han lämnat passagerare till ett fartyg, som skulle avgå till Alta. När han lagt till vid bryggan, halkade han, föll i det iskalla vattnet och drunknade. En ättling till Nils Fredrik Rönnbäck, Sissel Rönnbäck, har under senare delen av 1900-talet varit miljöminister i Norge.

Fisket i äldre tid
Fisket i övre Norrland hade ett uppsving under mitten av 1700-talet men minskade vid århundradets slut. Troligen ökade tillgången på fisk ett par årtionden in på 1800-talet. När storskiftesförrättningen gjordes år 1824 ansågs det mycket viktigt att alla skiftesägare deltog vid förhandlingarna. En hemmansägare anmäldes vara ”till fiske bortrest” och det visar vilken betydelse detta näringsfång hade.
När det gällde fisket fanns både muntliga och skriftliga förordningar. Muntligt hade man kommit överens om, att ingen gav sig ut att fiska före någon annan i hamnlaget. När tiden var inne att segla eller ro ut mot fiskeplatserna gällde det att ha god hand med årorna eller vinden. Det fanns troligen både bra och mindre bra fiskeställen och den som kom fram först valde givetvis den mest fiskrika platsen.
Från 1770 fanns en skriven hamnstadga, som reglerade ordningen i fiskehamnen. 
Storöns fiskelägen fanns på Likskär och på Hastaskärsgrund. Där låg fiskelagen under längre och kortare perioder. Man hade fiskeställena på närmare håll och man tog tillvara fisken på plats. Där fanns iskällare, där man under vårvintern samlat is och snö och på isbädden höll sig fisken färsk i flera dagar. Dessutom saltade man ned strömming i tunnor, vilka man hämtade med häst på vintern.
Farleden från Luleå mot Haparanda passerade Likskär och båtar stannade till där två gånger per vecka för att lasta fisk, som såldes i städerna.

Kommunikation till och från byn
För att ta sig in till Kalix använde byborna en upptrampad gångväg, som via Ytterbyn ledde till Färjstället vid Kalixälven. Sommartid rodde eller seglade man. Sedan Kompanisundet växt igen färdades man längs en gångstig fram till Lillbodskatan. Där fanns tillgång till båt att fortsätta färden med.
En kvinna i byn, född 1902, berättade att hon som mycket ung fick följa med sin far när han seglade in till Kalix för att sälja fisk. På lördagskvällen seglade de hemåt och passerade då Nordanskär. ”Därifrån hördes dansmusik och det var så vackert i sommarkvällen”.
På 1920-talet fick byn landsväg och enligt en sagesman, var författaren och konstnären Sune Bergman den förste som kom med bil till Storön. En stor och viktig tilldragelse för byborna.

Det moderna fisket
1927 bildades Kalix fiskares försäljningsförening och hanteringen av fisk blev enklare. I och med att båtar försågs med motorer, kunde fisken fraktas till byn dagligen. Fiskföreningen hade byggt ett hus vid Sandlåudden och där tog man emot och vägde in färsk fisk, som kunde lagras i iskällaren. Sedan fraktades den vidare med fiskbilen eller som den hette Kalix fisks rullande hall och såldes på fiskaffären i Kalix eller på andra orter.

Det är tydligt att fisket har spelat en viktig roll när det gäller folks försörjning. Under perioder av svält har kustbor alltid haft tillgång till färsk, saltad, syrad eller torkad fisk och det har betytt att man, tillsammans med egenodlad potatis, fått den näring som varit nödvändig för att överleva. Kosten blev säkert ensidig men, i tider av nöd, ändå uppskattad.
Många bybor, främst skolungdomar och kvinnor, kunde tjäna pengar genom att de rensade strömming vid ”Iskällarn” på försommaren. Många ton fisk rensades för att läggas in i de stora karen i salteriet eller i tunnorna där man gjorde brunnen eller sur strömming.
I mitten av 1950-talet betalades 1 krona och 80 öre per rensad låda strömming. Fisken låg i trälådor – 30 kilo i varje. Lådorna var staplade inne i ”Invägningen” och arbetet med att rensa fisken startade mellan klockan fem och sex på morgonen. I varje låda låg en träbit, som blev kvittot på hur många lådor var och en rensat och gav vid dagens slut lön för mödan. Lådorna spikades i Lådfabriken, där byns unga pojkar arbetade. Även fisktunnorna tillverkades i byns tunnbinderi.
Trots att byn betraktades som liten, med som mest omkring 200 invånare, fanns där tre båtbyggare, som byggde de små fiskebåtarna men även större fartyg.

En nedgång i fisket gjorde att de som var aktiva inom fisket insåg att förändringar måste till för att ge en hållbar försörjning. Man fick tillstånd att. På försök, fiska med trål. Ett gäng fiskare åkte på studieresa till södra Sverige för att se och lära av sina trålande kollegor. Trålfisket efter löja startade och det innebar ett uppsving för byn. Fler familjer kunde leva på fiske, skötfiske efter strömming och ryssje/fällfiske efter lax, sik, abborre m.fl. arter. På hösten fiskade man löja med trål. I och med de stora mängder löja man tog upp behövdes många händer för att rensa fisken och ta tillvara och bereda löjrommen. Detta innebär många timmars arbete för människor, både bybor och folk från grannbyarna.

Fiskebåt 1940-tal.
Fiskebåt 1940-tal.

Säljakten
Ett annat näringsfång som storöborna med framgång ägnat sig åt är säljakt. Under första delen av 1900-talet var flera säljaktlag ute på Bottenvikens isar under april/maj.
Säljakten gav ett bra ekonomiskt tillskott. Staten betalade skottpengar på säl, man fick speck som användes bl.a. i målarfärg och skinnen såldes för diverse ändamål. En säljägare berättade, att på dessa två månader kunde man förtjäna mera pengar än man fick för en hel vinters skogsarbete. Dessutom innebar livet på sälisen ett spännande äventyr.

Säljägarnas båtar drogs med häst ut till öppet vatten.
Säljägarnas båtar drogs med häst ut till öppet vatten.
Båten drogs upp på isen och fungerade som basläger för säljägarna.
Båten drogs upp på isen och fungerade som basläger för säljägarna.

Byn i vår tid
Många hushåll i byn har under 18-1900 talen haft ett mindre jordbruk som binäring till fisket. I takt med att människorna skaffade sig arbete inom industrin, vården o.s.v. avvecklades småbruket och nu – tidigt 2000-tal – finns ingen aktiv jordbrukare kvar i byn. Fisket sysselsätter fortfarande ett antal personer. BD-fisk har en anläggning på den plats gamla Iskällaren stod. Där arbetar ett femtontal anställda med att förädla bl.a. importerad norsk lax. Man kan med fog hävda att fisket fortfarande är en viktig del i byns försörjning. 
De flesta bybor i arbetsför ålder pendlar numera till arbeten i centralorten.
I byns omgivningar finns ett stort antal fritidshus som nyttjas under vår, sommar och höst. Tendensen är att det som varit fritidshus övergår till att bli permanentbostäder. Det innebär att byns befolkning långsamt ökar, vilket är mycket positivt. Trots att Storön saknar affär, barnomsorg och skola så fungerar livet bra för de boende. Lantbrevbäraren kör dagligen med post och varje morgon levereras dagstidningarna i prenumeranternas brevlådor.
Under terminstid kör skolbussen flera turer per dag och de reguljära bussturerna går flera gånger per dag under vardagarna.

Detta är min personligt färgade historieskrivning. Årtalen är historiskt korrekta och de citat jag använder är autentiska. Källhänvisningar finns till några uppgifter.

Storön i mars 2007 

Anna-Märta Henriksson/byaålderman