Johannes Öhlund

Johannes Öhlund

Johannes Öhlund, foto från ca. 1930.
Johannes Öhlund, foto från ca. 1930.

Johannes, som föddes 1840, bodde största delen av sitt liv i Grexgården i Storön. Redan som tioåring fick han följa med fadern, som under ett par månader på senhösten jagade säl i Haparanda skärgård. Det var ett hårt och kallt arbete för en vuxen man och ett tioårigt barn fick säkert både frysa och ta i mera än han egentligen orkade. Jakten gick till så att man låg i båten och vakade på sälar, som vistades kring grynnor och holmar.

Tretton år gammal deltog Johannes i långfärd bland Bottenvikens isar. Han och fadern for på "sälis". Till en början var han tilldelad sysslan som kock, men blev så småningom en fullgod jägare. Under tolv år följde han fadern på sälfångst och räknades som en s.k. "full sälskytt". Han sa sig ha varit ute i totalt ca. trettio år. Jakten bedrevs under ett par månader på senvåren - från april till början av juni.

År 1867 ansåg Johannes var ett särskilt märkligt år. Våren detta år var mycket sen och jägarna kom hem från sälisen på självaste midsommaraftonen, tre veckor senare än vanligt. Folket i norr stod inför ett nödår eftersom tjälen låg kvar till i slutet av juni. Dessutom kom frosten tidigt och tog skördarna. Johannes, liksom flera ynglingar från trakten, sökte sig då bort från nöden. Han tog hyra på en seglare och kom upp till Ishavet för att jaga säl året därpå. Den 26 februari 1868 avgick färden från Norge till Nordishavet. Under två månader hade briggen då legat fullt utrustad i en isfri uthamn. Öhlund anförtroddes uppgiften att hålla vakt ombord, sexton timmar varje dygn i mörker och kyla. Under den fyra månader långa jakttiden sköts 10445 sälar. Öhlund uppmärksammades av skepparen, som höll räkning på den duktige skyttens byte.

Johannes Öhlund kunde berätta att även åren 1856 och 1857 var stora "oår". Under ett av dessa år befann han sig på sälisen och kunde bevittna istransporter, som med häst, gick från Brahestad i Finland till Kalix. Grosshandlar Bergman hade tagit in flera skonare, lastade med s.k. mattor, från Petersburg. Detta för att folket skulle få säd till brödbak. Säden var nämligen förpackad i bastmattor, som var och en sades rymma 18 pund. En skonare kom upp i Bottniska Viken så sent på hösten, att den fick seglen nedisade och blev tvungen att gå in till Brahestad. Därifrån fördes "mattorna" med häst, när isen blivit tillräckligt stadig och vädret tillät transporten. Skjutsersättningen utgjordes av en "matta".

Vissa säljaktsfärder kunde bjuda på stora strapatser och äventyr. Under sin första färd upplevde Öhlund en hård, nordlig storm just när de seglade genom isen. (Förmodligen ett område som bestod av större och mindre isflak). Den drev dem ned till "i höjd av" Bjuruklubb. Vinden mojnade för att strax öka igen och de drev vidare ned mot Fjäderägg. Jägarna klarade sig bra då de hade en gammal, erfaren säljägare - Petter Bodlund - med i laget. Han visste att man måste ta sig in bland "småisen" tills den större hade smälts ned av vågorna som hävde sig över isflaken. Vid detta tillfälle förlorade ett annat båtlag 48 stora sälar under driften, vilket innebar en betydande ekonomisk förlust med tanke på att Öhlund uppgav, att hans största fångst var ca. 50 sälar under en säsong.

Ett annat äventyr, som Öhlund berättat, handlar om ett jakttillfälle när medlemmar i laget blev sjuka. Öhlund själv, 14 år gammal, var tillsammans med fadern och en farbror ute på sälisen. Både fadern och farbrodern fick frossa. En dag var de friska och nästa dag frös de. Fadern for hem för att få tag på medicin och tänkte sedan köra ut med häst för att hämta de andra. En nordlig storm kom emellan. Sonen och hans farbror drev söderut. Pojken förfrös både händer och fötter under färden. "Skinnet på händer och fötter föll av," enligt Öhlund.

Som ett bevis på hur begiven Johannes Öhlund, i sin ungdom, var på säljakt berättas följande episod. Under förberedelser för säljakt råkade han skära sig i ett finger. "Det var den enda gång jag velat svimma, för jag var rädd att få stanna hemma."
Öhlunds farfar och en kamrat till honom var, enligt Johannes, de första från Storön som började fara ut på de långa färderna för att jaga säl. Fångsterna i Bottenviken var aldrig stora, särskilt om man jämför med vad som fångades i Ishavet. Jägarna fick dock ett penningtillskott, som kanske inte gick att få på annat sätt.
Trots att Johannes Öhlund levt ett hårt och strapatsrikt liv blev han 93 år gammal, vilket är en ansenlig ålder. Han dog 1933 och i hans dödsruna benämns han som en "gammal viking".

En av Johannes söner hette David Öhlund och han övertog Grexgården. Även han blev 93 år gammal. Han var, liksom många andra storöbor, knuten till havet och de möjligheter som där erbjöds till arbete och inkomst. Vid 17-års ålder tog han hyra som eldare på en av ortens bogserbåtar. Fyra år senare - 1895 - anställdes han som s.k. bäste man på bogserbåten Sten Sture. År 1900 blev han ångarens befälhavare. Under 12 år arbetade han som skeppare på fartyg som tillhörde A-B Båtskärsnäs. Kommande år var han anställd på olika bogserbåtar bl.a. en stor bogserångare Cesar, som ägdes av disponent Sven Unander Haparanda.

David Öhlund sades vara en man att lita på i alla väder. Han hade en ingående lokalkännedom vad gällde Östersjöns kuster och ansågs som en ansvarsfull och skicklig sjöman och en osviklig navigatör. Konsten att föra fram timmersläp genom skärgårdarna hade Öhlund skaffat sig under mångårigt arbete.
Han var även anlitad som långlots vid färder längs de svenska och finska kusterna.
David Öhlund hade god hälsa och gott humör, vilket säkert bidrog till att han fick leva ett långt liv. Många nu levande storöbor minns honom. Med sitt vita hår och stora ljusa skägg tyckte vi att han stämde väl in på vår bild av jultomten.

Tillägg:
David och Amalia Öhlund hade åtta barn, fyra pojkar och fyra flickor, som levde till vuxen ålder. Alla fyra söner "gick till sjöss" och två av dem omkom i fartygsolyckor.
Flera av deras barnbarn fann sitt levebröd på havet, som skeppare och senare som lotsar. Nu är den fjärde generationen, Davids barnbarnsbarn, i medelåldern och där kan vi fortfarande finna män som sökt sig till sjöss.

Min berättelse är baserad på bl.a. tidningsartiklar ur Norrbottens Kuriren.

Storön i oktober 2008

Anna-Märta Henriksson