Säljakt och säljägare

SÄLJAKT, SÄLJÄGARE, EPISODER

HISTOTIK

Redan så tidigt som i Bågskattelängden från 1559 kan vi läsa att två män från Storön fångat säl, som de skall beskattas för. Man kan anta att sälfångst förekommit ännu tidigare i vårt område, då de första bofasta byborna med säkerhet varit jägare och fiskare. Yttre skärgården på ömse sidor Botten från Haparanda till Kvarken nämns som område för säljakt. Jakt och båtar har från generation till generation uppfunnits och anpassats efter rådande förhållanden och sälarnas vanor. Fiskare och skärgårdsbönder har under lång tid jagat säl och i Kalix kommun nämns byarna Storön, Pålänge och Ytterbyn som byar med många säljägare. I skrifter sägs att i Kalixtrakten har man jagat på ett ålderdomligt sätt.

Genom århundraden har säljakten haft betydelse för människors försörjning. Man åt köttet, använde skinnet för att tillverka olika klädesplagg, späcket smältes, blandades i målarfärg och användes som impregneringsmedel. Hus som målades med denna ”oljefärg” fick en blank och tålig yta, som stod bra emot väder och vind. Under 1800-talet och långt in på 1900-talet räknades sälen som skadedjur och därmed betalade staten skottpengar till den som avlivade sälar. I Norrbotten skulle jägaren visa upp käkarna för att pengarna skulle betalas ut. En sägen berättar, att finska jägare skulle visa upp någon annan del av djuret ev. stjärten. Vid vissa tillfällen träffades män från grannländerna och bytte ”skottpenningdelar” med varandra – ett forntida sätt att lura staten på pengar.

Norr- och västerbottningarna gjorde månadslånga färder på drivisen. Dessa jaktexpeditioner anses vara de största som svensk allmoge någonsin företagit sig. I slutet av mars/början av april gav man sig ut till ”fastkanten” eller ”landbrädden”, vilket var kanten på havsvaken. Man seglade över storvaken fram till ”strängen”, den väldiga drivisen, och spanade där efter lämpliga jaktmarker. Där ville man finna en säker plats för den s.k. storbåten.

Båten uppställd på lägerplats. "Skylten" är hissad i masten för att jägarna lätt ska hitta hem.
Båten uppställd på lägerplats. "Skylten" är hissad i masten för att jägarna lätt ska hitta hem.

STORBÅTEN

Första isbåten byggdes i Storön 1880 av N-O Stenman. Den var 7.20 m lång och 2.40 m bred. Båtar som kalixborna använde var i allmänhet något kortare än de båtar luleborna brukade. Fören var trubbig och båten var nästan jämnbred, liknade en halvcirkel sedd uppifrån. Den hade lägre köl än de sydliga modellerna och var försedd med två sprisegel. Farkosten ansågs vara en god sjöbåt och seglade med god vind genom 2 tums is. Det sägs att kalixbornas fiskebåtar i allmänhet har haft stark influens av modellen på sälbåtarna. Som regel byggdes båtarna i tätt, bredvid varandra lagda vränger med två kraftiga bet, ett på var tredjedel av båten. Borden var rätt tunna och båtens sidor kunde göras högre genom löstagbara bord, 20-30 cm höga. Båtens undersida skoddes med grantjut eller någon metall, för att bättre tåla isens nötning. Mellan beten reste man tältet, uppsatt på två saxar av trä med en tältstång till ås. Allt måste stagas väl. Råseglet användes som tältduk. Tältet avgränsades i var ände av en lång kista, is/själakistan, som innehöll bröd och annan proviant. På båtbotten, mellan beten, fanns durken och under den förvarades exempelvis veden. Bädden låg på durken och bestod av fällar, halmmadrasser, lakan (länge tillbaka av kalvskinn) och täcken.Bädden täcktes dagtid av en presenning. Fotogenkökets plats var på en av is-kistorna. Till att dra upp storbåten användes en gena (tvåskuren talja). Ett hål fanns i båten, just där den lämnar isen och där träs rep igenom. Genan fästs med en isbill och vid dragning, som kunde bli upp till 2 mil/dag med full last, läggs spristången – kallad dragbom – tvärs över båten i järnöglor. En man kan dra på var sida.

Storbåten och jollen ute i isvaken. Notera att storbåten förhöjts med de löstagbara sidostyckena.
Storbåten och jollen ute i isvaken. Notera att storbåten förhöjts med de löstagbara sidostyckena.

JOLLEN/JYLLN

Till utrustningen hörde även en jolle eller jylln, som man sa i dagligt tal. Jollen var en lätt båt med väldigt liten köl och brett utlagda sidobord. Den skulle bära 2-3 män och ibland några sälar, kanske också skredstänger. Kalixjägarna hade en speciell jolle. Den var utan medar med en akterspegel. Söderut var det vanligt att jollen hade medar. Avsaknaden av medar gjorde att man måste vara två för att kunna dra jollen på isen, men båten blev lättare utan medar. Olofssönnernas jyll var byggd i hemmets stora kök och enligt en av bröderna kunde man ”ro på dagg” med den.

Jägare med jollen.
Jägare med jollen.

SKREDSTÅNG OCH SPJUTSTAV

Skredstången var en lång skida som man stod på och sparkade sig fram på isen. Skytten låg på skredstången, när han närmade sig bytet. Längst fram fanns en klyka där man placerade bössan och där ett vitt tyg spänts upp för att dölja skyttens ansikte när han kröp mot sälen. Med på färden fanns också spjutstaven. Den var en mycket viktig del av utrustningen, ett universalredskap, som finns dokumenterat i Olaus Magnus skrift från Medeltiden där han skriver att de nordliga folken använde ett sådant ”vapen”. Med spjutstaven, eller veckarn, kunde man kontrollera isens beskaffenhet. Den var ett gott stöd när jägaren färdades med skredstången och när en smal vak passerades var staven ett hjälpmedel. Om en säl av någon anledning gled ned i vaken, kunde den fiskas upp med spjutstaven. Dessutom var den utmärkt att använda som transportmedel för att dra sälen till jollen eller lägret.

Bröderna Sven och Henning Olofsson utrustade med spjutstavar och kikare.
Bröderna Sven och Henning Olofsson utrustade med spjutstavar och kikare.
Jägaren smyger på ett byte på skredstången. "Krypkläderna" i vitt och mössa i harskinn. En vit skärm döljer ansiktet.
Jägaren smyger på ett byte på skredstången. "Krypkläderna" i vitt och mössa i harskinn. En vit skärm döljer ansiktet.

FÖRBEREDELSER

Veckorna före avfärden ägnades åt förberedelser. Männen träffades och fördelade arbetet mellan sig. Laget bestod av 3 eller 4 män. Chef är skepparn, den mest erfarne jägaren. Alla måste lyda hans order. Man förutser att livshotande situationer kan uppkomma och då måste en fatta beslut, en person som alla litar på. Man gjorde upp matlistor, medicinlistor och listor för annan nödvändig proviant t.ex. ammunition, spik, linor, fotogen. Den personliga utrustningen ansvarade förstås var och en för. Det kunde gälla klädombyten, kompass, kikare o.s.v. Vapnen skulle ses över och provskjutas. Seglen måste kontrolleras och repareras om de var trasiga. De användes som tältduk över båten. I detta tält sov jägarna och de dagar vädret var otjänligt så lagades maten på primusköket i tältet. Under durken förvarades en del av provianten som skulle hållas kyld plus kött, skinn och speck från bytesdjuren. Underhållningen var, enligt en jägare, historier från tidigare färder och musiken som suset från primusköket gav.

Samling på förstubron för att ta avsked av jägarna. I centrum står Brita Olofsson vars tre söner skall iväg.
Samling på förstubron för att ta avsked av jägarna. I centrum står Brita Olofsson vars tre söner skall iväg.

AVFÄRDEN

Oftast var avfärden gemensam för alla byns säljaktlag. Det fanns i en del byar s.k. säljaktsgårdar där intresset gått i arv. Hela byn var dock på fötter, gummorna stod på förstubron och ibland togs fotografier av hela samlingen. Barnen sprang efter de hästskjutsar, som körde ut båtarna, så länge de orkade eller inte blev hemkommenderade. Storöjägarna kördes till Likskär den första dagen och där övernattade folk och hästar för att tidigt nästa morgon fortsätta färden mot iskanten. Vid havsvaken sattes alla båtar i sjön, jaktlagen skingrades och forkarlarna vände hemåt. Innan hemresan tog vid kom starkvarorna fram och man skålade för en lyckad jakt.

Hästskjutsarna gör ett stopp vid Hastaskärsgrund.
Hästskjutsarna gör ett stopp vid Hastaskärsgrund.

FORKARLARNAS HEMFÄRD

Det var ofta riskfyllda hemresor för hästkarlarna. Vid ett tillfälle kom en hastig dimma svepande och hemresan kändes osäker. En av jägarna avstod sin värdefulla kompass och gav kuskarna den rätta kursen med orden ”Lita alltid på kompassen!” Dessutom hade han, när man passerade en liten spricka i isen, lagt upp en hötapp på ett litet isberg. Då dimman även följdes av ökad vind, antog man att sprickan kunde ha rört på sig. Strömdraget kunde orsaka att sprickor vidgades och kuskarna uppmanades att spana efter den mörka hötappen. Om hästarna inte tog sig över vaken, skulle man vända om och med förenade krafter finna en lösning som gjorde hemresan möjlig. Jägarna lovade vänta en god stund innan de seglade vidare. Forkarlarna fann hötappen, tog sig över sprickan och nådde Likskär, där de kunde ta igen sig och en dag senare än beräknat anlände de hem till väntande bybor.

OLYCKLIG HEMFÄRD

Set och Edvin Stenman hette två forkarlar, som körde Karl-Ludvig Stenmans vackra märr och en annan häst ut till iskanten. De hade lämnat båtarna och var på hemväg, när en ett oväder mötte dem. Sikten var bara ett par meter i den bitande snöstormen och märren gick ned sig i en vak. Hon orkade inte ta sig upp ur vattnet, förspänd som hon var. Forkarlarna försökte hjälpa hästen, men klarade inte att få upp den. De tvingades lyssna på hästens kamp. Ju mera den arbetade i vakens issörja, desto djupare sjönk den. Männen vågade inte gå för nära med risk att bli blöta. Med våta kläder skulle de ha frusit ihjäl i snöyran. Till slut bestämde de att skjuta märren och hemfärden fortsatte med den andra hästen. Efter en stund mötte den samma öde och männen fick ta sig vidare till fots. När de tröttnat övernattade de bakom ett isblock i skydd för den iskalla vinden. Där fanns snö som de grävde över sig. De visste att de inte fick somna ty då skulle de inte vakna mera. Dagen därpå släpade de sig fram till ett fiskeläge, Hastaskärsgrund, där de tog sig in i ett hus, fick upp eld i spisen och fann lite matrester i ett skåp. Nästa dag hittades de av ett uppbåd med karlar från byn som var ute för att söka efter de saknade. Edvin och Set beskriver hemfärden som fasansfull. Liken efter hästarna hittades ilandflutna sommaren därpå.

SET STENMAN

Set, som var en liten man – 155 cm lång, började jaga säl när han var i 30-årsåldern. Han menade själv att han var för gammal för att tycka att själva jakten var rolig. ”Men visst hade jag ett visst intresse – jag var en bra skytt”, har han sagt. Han ansåg att man bör skjuta från 200 m och träffa rätt med en gång. Skott på huvud eller hals är de enda ställen, som är direkt dödande. Om skottet missar försvinner djuret i havet. Set har vid ett tillfälle blivit snöblind eller solblind, som en del säger. I äldre tider användes ett tunt tyg över ansiktet för att stänga ute solen och de skarpa reflexer snön skapade. Vid 1900-talets början kunde jägarna skaffa solglasögon. Enligt Set var dessa inte så bra eftersom det var svårt att upptäcka sprickor i isen, när man bar solglasögon. Därför tog jägaren av glasögonen då det var viktigt att se isens kvalité. Set Stenman intervjuades i Norrbottens Kuriren den 5 mars 1983.

Två lag träffas på Malören. Året är 1943. Fr. v. Sven Olofsson, Set Stenman, Knut Nordkvist, Valfrid Persson, Sten Stenman. Fotograf: troligen Nils Stenman
Två lag träffas på Malören. Året är 1943.
Fr. v. Sven Olofsson, Set Stenman, Knut Nordkvist, Valfrid Persson, Sten Stenman. Fotograf: troligen Nils Stenman

KARL-LUDVIG STENMAN

Många är de episoder som berättats från isarna. Under de långa vinterkvällarna satt storögda småpojkar och lyssnade på historierna. Detta gjorde att man i många fall fortsatte traditionen från far till son. Karl-Ludvig var farbror till Set Stenman och han var en av de legendariska säljägarna i Storön. Han gjorde många färder med sina söner, men det var han som övertalade Set att följa med på en jaktfärd, då en av sönerna insjuknade. Under en jakt i början av 1900-talet råkade Karl-Ludvig ut för en skottskada. Han var på väg ut i sin trakt för att söka säl. Jägarna valde ett område, en trakt där man skulle vistas dels för att dela på jaktmarken men även för att undvika att skada varandra. Han drog skredstången efter sig och i klykan låg hans osäkrade gevär. Skredstången stötte emot en iskant, skottet gick av och träffade jägaren i benet. Jaktlaget, som då befann sig närmare den finska kusten än den svenska, tog honom iland och uppsökte en finsk läkare. Denne sa, att benet måste kapas mellan foten och knäleden. Karl-Ludvig ropade med sin mäktiga stämma, att detta aldrig fick ske. Jaktkamraterna fraktade honom till Haparanda och där sa den svenske läkaren samma sak. Karl-Ludvig skaffade häst och vagn och rymde från sjukstugan till Luleå. Där träffade han en läkare, som lyckades rädda benet. Visst blev han halt, men han kunde fortsätta på sälisen till in på 1930-talet.

Två jaktlag har slagit läger intill varandra.
Två jaktlag har slagit läger intill varandra.

SVEN OLOFSSON

Min far, Sven Olofsson född 17 augusti 1909, gjorde sin första jaktresa år 1927. Två äldre bröder, Gustaf och Henning, hade planerat en färd tillsammans med sonen Elof i säljägarfamiljen Öhlund. Innan avfärd fick Elof möjligheten att emigrera till Amerika och far, då blott 17 år gammal, fick hoppa in som ersättare. Han gjorde sin sista jaktresa 1943, då tillsammans med två pålängebor. Strax efter avfärden fick han ett brev från Krigsmakten, vilket förmodligen innehöll inkallelse till krigsberedskap, men det returnerades med orden: Går ej att nå, finns ute på Bottenvikens isar. Under sina mångåriga färder fick Sven uppleva många strapatser och några av dem berättas nedan. Resorna sträckte sig så långt söderut som till Vasatrakten. Där talades svenska och det kändes hemtamt för storöjägarna, som varken talade eller förstod finska.
Det gällde, enligt Sven, att kunna avläsa naturen, att förutse storm och dimma. Vid ett tillfälle träffade Olofssönerna Karl-Ludvig Stenmans jaktlag, vars båt låg uppallad på fastiskanten och männen beslöt att slå läger tillsammans en tid. Svens bror Gustaf gick upp i isen för att spana och Sven kröp in i Stenmännens tält för att få en pratstund. Han observerade en spricka i isen, när han klev över från den egna båten, men bedömde den obetydlig. Något senare kom yngste brodern Knut över i tältet och Sven undrade då om sprickan hade breddats. ”Ja, nog är den ganska bred”, blev svaret. Alla visste vad det innebar – isen hade börjat röra på sig, en storm var i antågande. Det dröjde bara minuter så rasade stöttorna vid Karl-Ludvigs båt och var och en måste rädda sig så gott det gick, för att inte skruvas ned i isen. Sven berättade att de fick segla till fram på morgonen innan stormen la sig. ”… men vi hann inte få oss kaffe så var det rasande vindar igen och vi måste fortsätta. Själv hade jag gått ned mig i en vak tidigare på dagen och mina kläder var fuktiga. Va’ ja’ frös”. Även det andra lagets medlemmar kom helskinnade ur äventyret.

Primusköket susar när maten tillagas. Sven är dagens kock.
Primusköket susar när maten tillagas. Sven är dagens kock.

ISBRYTARKONTAKT

Vid ett annat tillfälle låg fars jaktlag utanför den finska fyrplatsen Tankar, ca 15 kilometer från Karleby. En isbrytare kom intill dem och ville att någon skulle ro iland en ur besättningen. Man hade försökt nå kontakt med fyrmästaren genom signaler, men inte lyckats. Brodern Henning rodde med is-ekan in till land och det visade sig att ett fartyg som isbrytaren tidigare hade assisterat, nu stod i skruvis i hamnen och behövde hjälp att komma ut. Som tack för hjälpen erbjöds jägarna att få ”lift” en bit, släpa efter den stora båten. De avböjde men fick en ränna uppbruten där de kunde segla utan hinder av isflak. De tackade även nej till mat, men tog gärna emot tidningar. Även gamla nyheter var nya efter veckor i isen. Någon på isbrytaren knäppte en bild av sälbåten och, då Henning lämnat sin adress, fick man ett foto av storbåten, som ser mycket liten ut, trots hissat segel. Året var 1927. Fyrplatsen Tankar är numera ett välbesökt turistmål, som nås med turbåt från Karleby (finska Kokkola).

KALAJOKI

En vår hamnade Olofssönerna utanför Kalajoki. Det var svårt att ta sig i land då kusten var långgrund och stenig. Fisket var mycket gott och man fick färsk sik som omväxling till sälköttet. På kvällen var det dans och säljägarna traskade upp till dansstället. De talade bl.a. med en kvinna, som hade arbetet som servitris i Stockholm. Det blev emellertid inget dansande och med tanke på klädsel och de hygieniska förhållanden som rått under någon månad, är det fullt förståeligt. Männen hade grå vadmalskläder och långa näbbläderstövlar d.v.s. de vanliga jaktkläderna. Att de dessutom tillbringat nätterna på durken i segeltältet, med sältran, skinn och kött inunder, gjorde sitt till för att höja stanken omkring dem.

SOLBLIND

Under en av resorna for Sven och Gustaf tillsammans med jollen. De kom till en trakt där det fanns gott om säl. Man beslöt att skjuta salva, ett sätt att få mera än en säl ur en flock. Var och en valde ut ett djur att beskjuta och på given signal sköt man. Gustaf, som var en god skytt, blev utan byte och det förvånade Sven, men han tänkte inte mera på det. Jägarna fortsatte sedan åt varsitt håll och bestämde att vid en viss tid träffas vid jollen. Sven återkom till jollen och väntade länge på brodern, men han dök inte upp. Då klädde han av sig sina vita kläder för att synas när han klättrade upp i isbergen för att spana. Han såg ingen människa och gick då vidare till nästa isberg. Vårnatten var ljus och inpå småtimmarna såg han en figur som till synes irrade omkring. Det var Gustaf, som rädd för att gå ned sig i någon vak, sakta rörde sig framåt. Han såg ingenting eftersom han hade blivit solblind. Så småningom nådde bröderna lägret och där hade man en sorts droppas, som en läkare hade skrivit ut. Man droppade i Gustafs ögon och strax kunde han se. Sven påstod att det var opium i flaskan.

Jägare på spaning med skredstång.
Jägare på spaning med skredstång.

LOCKELSEN

Vad fick dessa unga män att ge sig ut under ett par månader på den farliga vårisen med, som vi ser det idag, enkel utrustning, ingen GPS, ingen telefon, utan gore-texkläder? Jag har funnit två avgörande faktorer: pengar och äventyr. Två månaders säljakt gav större inkomst än hela vinterns arbete i skogen. Sälfångsten tävlade med fisket i betydelse. Under krigsåren 1939-45 beräknas att bytet var 10 000 fällda sälar (gråsäl och vikare). Detta till ett uppskattat värde av 536 000 kronor. Ett båtlag kunde, under sent 1800-tal, få ca 60 sälar. Skottpengar för dessa uppgick till 180 kr, skinnen gav 150 kr, speck och kött ca 400 kr. Om man räknar med 4 man i laget och ett arbete under daglig livsfara och med ständiga strapatser i 6 veckor, så gav det en inkomst på 30 kr/man och vecka. Det var dubbelt så mycket som en industriarbetare tjänade vid samma tid. Man kan anta att spänningen och äventyret gav ett extravärde till den dagliga femman, som var den lön mödan gav. Dessutom behövde säkert fiskarpojkarna/småbondgossarna en period av spänning, som gav tillvaron en extra kick.

Närbild på lägret.
Närbild på lägret.

HEMKOMSTEN

Mot slutet av maj eller början av juni väntades jägarna hem. Deras familjer väntade spänt på jägarna. Frågorna var många: Hur hade jaktlyckan varit? Speciella händelser? Vilka andra jaktlag hade man stött ihop med? Hade man haft skyttetävlingar med jägare man mött? För att vara först med budskapet om hemkomst, klättrade de mest viga, oftast skolpojkar, upp i en stor gran som växte vid Stuphällorna. Därifrån hade man sikt långt ut mot öppna havet. Jägarna sköt också signalskott när de närmade sig hembyn. Åter var hela byn på fötter, när båtarna seglade in i hamnen. I de allra flesta fallen hade resan avlöpt väl och alla var välbehållna med ett ansikte brunsvart av den starka vårsolen.

Uppgifter i ovanstående text har jag hämtat ur:
Uppsatser, som behandlar ämnet säljakt, skrivna av studerande vid universitet i Umeå och Luleå. (Jan-Olov Westerberg och Tomas Lundblom).
Med säljägare på Bottenhavet av Edvin Brännström
Artikel i Norrbottenskuriren
Muntliga berättelser av min far Sven Olofsson, vilka även finns dokumenterade på videoinspelning på 1990-talet.
Bilderna har okända fotografer, men är sådana som funnits i min fars ägo.

Min text är på inget vis en heltäckande presentation av säljakten som storöborna bedrivit, men jag tycker att det är viktigt att några händelser dokumenteras. Min förhoppning är, att andra med kunskaper hör av sig med sitt material och att detta kan komplettera mina sidor.

Storön i november 2011-11-20

Anna-Märta Henriksson